Ett profylaxbudskap som går hem!
Dagens krönika beskriver hur Suzie Redding presenterade sitt profylaxbudskap, dvs. nyckeln till att hon lyckades så väl.
För att en patient ska ta till sig budskapet om hur de bör sköta sin munhygien krävs det att personen vars dentala IQ ska höjas inte upplever situationen som pinsam.
För merparten av oss vuxna människor är det generande när någon påtalar att vi har brister i vår personliga hygien.
Måste vi dessutom betala för det känns det ännu sämre, samtidigt som det ger oss tillfälle att skylla på något för att kunna ”fly”. ”Jag är fyrtioåtta år och har inte lust att betala för att en nyduschad tjugofyraåring ska berätta för mig hur jag ska borsta mina tänder. Jag har borstat tänderna varje dag sedan jag var barn! Antingen lagar tandläkaren mina hål eller så går jag till en annan mottagning”.
Patienten ska borsta för sin egen hälsas skull
Det gäller att patienten både förstår och känner sig förstådd för att personen i fråga ska borsta för sin egen hälsas skull och inte för att tillfredsställa tandvårdspersonalen. Lyckas vi inte med det inträffar ibland följande: Inför sin hygienkontroll köper patienten en tandborste i receptionen, låser in sig på patienttoaletten i femton minuter och borstar frenetiskt. Väl i behandlingsstolen gapar han/hon upp stort och visar stolt upp sin plaquefrihet! Vad behandlaren noterar är att det visserligen är rent men det finns inte heller en epitelcell kvar så långt ögat når! Patienten har borstat för oss!
Infärgning av tänderna som fungerar
För att profylaxpersonalen lättare ska lyckas få en patient att motivera sig själv till att hålla rent är det viktigt att tandläkaren i patienten skapat en stark önskan att få komma till en tandhygienist eller profylaxtandsköterska. Detta sker enklast genom att tandläkaren genomför en andedräktstest vid undersökningstillfället (se tidigare krönika). Redan efter andedräktstesten är halva slaget vunnet.
Suzie arbetade konstant med ”co-discovery”, dvs. att tillsammans med patienten ta reda på hur väl denne lyckats i sin ansträngning att hålla plaquet borta. Det skedde genom att konsekvent arbeta med att infärga tänderna. Denna metod valdes för att inte patienten skulle behöva lämna mottagningen med en röd tunga som skvallrade för omgivningen om vad man varit utsatt för (Diaplaquerondeller användes endast för att tappa på en ouppmärksam patients kläder, se förra krönikan.)
Det finns ett infärgningsmedel som inte syns förrän man lyser på det med blått ljus. Först då framträder plaquet genom att lysa kraftigt gult.
Patienten får en liten ficklampa med munspegel och får själv för Suzie berätta var det inte är rent, varefter Suzie bekräftar!
Genom att vårdgivaren inte pekar ut var patienten misslyckats med sin hygien känner sig denne inte illa till mods utan mer stolt över att själv ha sett och kunnat berätta!
Runt halsen bar Suzie alltid en guldkedja med en berlock i form av en gammaldags handgräsklippare.
När patienten efter infärgningen utbrister ”Oj, vad jag har missat, vad ska jag använda för att få bättre rent?” höll Suzie fram gräsklipparen och sa ”Du kan ha en sådan här bara du håller på till det inte är något kvar som lyser gult!
Suzie lägger fram ett antal rengöringshjälpmedel på bänken framför patienten och berättar, inte visar, hur respektive används. Därefter lämnar hon patienten med uppmaningen att pröva sig fram och själv finna ut vad som passar bäst och var. Patienten lämnas ensam i det lilla spegelklädda rummet och får arbeta ostört i ungefär femton minuter varefter Suzie kommer tillbaks, ställer sig på knä(!) bredvid patienten (hennes huvud kommer då lägre ner än dennes – psykologi!) kommunicerar visuellt genom spegeln framför patienten och ber patienten: ”berätta för mig hur bra du har lyckats få bort beläggningarna”.
Patienten berättar stolt och pekar även på ställen där det finns plaque kvar. Suzie berömmer, säger att hon kommer tillbaks om några minuter så att de kan upptäcka tillsammans igen hur det lyckats.
Under tiden som patienten arbetar självständigt är Suzie inne hos någon av de andra tre patienterna som instrueras samtidigt – effektivt och utan stress för någon.
Learning by doing
Tack vare att Suzie inte ”hängt” över patienten, visat och kommit med pekpinnar, har instruktionstillfället inte upplevts pinsamt av patienten för ingen annan han påpekat dennes tillkortakommanden.
Inget är starkare än ”learning by doing”, att lära sig och dra en slutsats av det man själv utfört.
Patienten har blivit intresserad av sin mun, förstår hur den ska skötas och är stolt över att själv ha kommit på hur…
Tillsammans väljer man ut de hjälpmedel som fungerar bäst för patienten och självklart ingår infärgningsmedlet och lampan med blått ljus i paketet som patienten får med sig hem.
Patienten uppmanas (behövs egentligen inte) att regelbundet färga in för att verifiera att rätt hygienresultat uppnås. Återbesök om några veckor där patienten åter färgar in sig och redovisar resultatet för en knästående Suzie.
Infärgningsmedlet finns att tillgå i Sverige men märkligt nog görs det ingen reklam för det riktad mot tandvården. Det används av ögonläkare. För ett trettiotal år sedan hade DAB det i sitt sortiment där det ingick i ett ”handväskkit” som även innehöll lampa med det blå ljuset och en liten spegel.
Tänk om någon som läser krönikan kunde leta upp det och börja marknadsföra det. Ett suveränt hjälpmedel!
Hem och instruera och motivera patienterna mera. Det är där patienternas hälsa står att finna. Nu talar vi om Frisktandvård!
Er tillgivne
Gordon M
gordon.meland@gmail.com
Tel 070 21 31 201
Hemsida: www.gordonm.se
PS. Idag arbetar jag företrädesvis som mentor bl.a. via Skype med täta uppföljningar. Ett kostnadseffektivt sätt. Titta in på hemsidan, kanske är det något för dig. DS.
Detta är en krönika och åsikterna som uttrycks är personliga.
