Pappas flicka
Är det verkligen en fas så här länge? Ofrivilliga tankar om jag var ämnad att vara mor. Hårt. Försöker tänka på att det inte är konstigt när hon har en helt fantastisk far. Logik är futtigt just nu.
När man känner att man inte räcker till oavsett vad man gör för sitt barn, då går hjärtat sönder lite. För de flesta av oss är sådär törstande efter bekräftelse av de små liv vi satt till världen. Att få känna att de behöver oss, vill vara nära och bli skyddade. Tröstade. Då är det hårdare än hårt när varje liten tår ska torkas utav pappa. Jag vet att känslorna är ologiska men man kan inte resonera bort dem. De är där. Svåra och oförskämda.
En för tidig morgon med välling på spisen och hopp om en mysig stund tillsammans medan pappan sover, då kommer hon med hans förlorade strumpa i handen gråt-ylandes ”Paaappaaa paahapppaaa pappahhahahaaa!” och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Det där sa liksom allt om hur det är just nu. Och hon är så fin och söt i sin kärlek till sin far att jag tvångskramar henne medan hon våldsamt spjärnar emot.
Jag kan förstå de som tyst viskar om liknande känslor medan de begraver sig i jobb. Jag har ett perfekt jobb för just det ändamålet. Som tandsköterska kan man verkligen slukas av aldrig sinande arbetsuppgifter och patienter. Jag lämnar dem där hemma och begraver mig i hysteriskt arbete. Kommer hem senare än jag vill. Tröttare än jag vill. Ledsnare än jag borde.
Men så är vi ensamma hemma. Ingen konkurrens. Då går det bra! Vi myser i sängen och jag suger åt mig av dotterlig närhet som en urvriden tvättsvamp. Det här med föräldraskap och känslor, det är vansinnigt och galet.
Bästa Hälsningar
Johanna Ene
Johanna Ene är tandsköterska och arbetar på en privatklinik i Göteborg.
Hon driver också en privat blogg Tandsköterskan.net
Detta är en krönika och åsikterna som uttrycks är personliga.
