Sista dagen med gänget
Då var det klappat och klart för start! Bebis i avfyrningsrampens startposition och jag i någon form av strandad val-position i soffan. Inget mer jobb på nio månader. Även om jag gjort detta förut så känns det lika konstigt att inte vara på jobbet mer.
Sista dagen med gänget var både vemodig och skön. Skönt att få gå hem när kroppen inte håller för mer och man behöver göra sig redo för en enorm utmaning både fysiskt och psykiskt. Vemodigt som tusan när det är världens finaste gäng man ska vara ifrån länge, de har blivit mer än bara arbetskamrater. Mer som en extra liten familj. Ibland undrar jag hur bra man får ha det egentligen? Sedan tänker jag att det ska för tusan vara standard att ha det så bra. Jag kommer sakna delaktigheten, att ha full koll på läget och ha människor runt mig som räknar med mig på ett annat sätt än som förälder och fru. Den känslan är väldigt viktig för mig.
Jag fick den absolut bästa avslutningspresenten; en tandläkarbehandling med kontroll och profylax! Många kanske inte förstår det stora värdet i det, men när man gått gravid i nio månader och mått illa plus haft det psykiskt tufft och småätande av sött varit botemedlet kan ni ju ana min ångest över munhälsan. När man verkligen VET hur och varför man ska sköta tänderna men ändå gör TVÄRT OM och får mer och mer panik som man gömmer i en mörk låda under sängen. Dessutom har jag varit som ett vrak om kvällarna och dyrt och heligt lovat att tandtråda nästa dag. Och nästa… och nästa. När jag satte mig i behandlingsstolen sa jag ”snälla skäll inte på mig, jag vet…” men i nästa andetag bad jag om den hårda sanningen. Det fina var att den inte alls var hård! Tänk att man kan hurra över lite klibbig plack som inte var onda tandtroll eller tandsten. Det var absolut inte så illa som jag trott, var så glad efter lite depuration och polering. Känns underbart med en nollställning precis innan bebistid, blir ju inte lättare att orka sen heller.
Det är en stor kontrast att gå hemma när man arbetar med människor och är van vid många spännande möten varje dag. Den sista tiden på jobbet har jag mest känt mig som en sällskapsdam mellan de administrativa sysslorna. Så himla fint! Oj, vad jag kommer sakna väldigt många patienter, det är faktiskt så! När det kommer en patient som jag hellre sitter och småpratar med än tar lite rast så känner jag att jag har världens bästa arbete. Så länge det är ett val och inte ett tvång. Man kan förstöra vad som helst med lite tvång, har ni tänkt på det?
Jag kommer så klart fortsätta skriva, mig blir ni inte av med! Nu hoppas jag att alla får det dunderbra på Riksstämman, Tandskötersketräffen i Göteborg (läs mer på min blogg) och på Svenska Tandsköterskeförbundets yrkeskonferens i februari! I år hoppas jag att ni är många som rapporterar livfullt från dessa så att jag kan ta del av det här hemifrån.
Bästa Hälsningar!
Johanna Ene
Johanna Ene är tandsköterska och arbetar på en privatklinik i Göteborg. Hon driver också den privata bloggen Tandsköterskan.net
Detta är en krönika och åsikterna som uttrycks är personliga.
