Alla är lika fina punkt slut håll käften
Ja, du med. Och du. Och han och hen och den. Och jag, faktiskt.
Socialstyrelsen säger att den hierarkiska strukturen i sjukvården utgör ett hinder för god vård. Jag ser inte människan framför mig för jag är fullt upptagen med att beundra mina titlar och medaljer.
En fysioterapiassistent, Marianne, berättar för mig om en patient. Han har haft en stor stroke och har lång väg tillbaka till ett fungerande liv. Vi kallar honom Lasse. Lasse har en vilja av stål, han tränar till max varje dag. Egenföretagare i 55-årsåldern. Han vill komma tillbaka, han vill vidare – stroken har fått honom att se hur skört livet är. Nu vill han göra allt det där han skjutit upp förut. Marianne märker att hans tillstånd försämras, trots all träning. De träffas och tränar varje dag på avdelningen, han ligger inne på sjukhus för han har inga anhöriga – bara en förbannad exfru som inte vill ha med honom att göra.
Lasse har konstiga skakningar när de träffas, han darrar och tappar balansen – han är mycket sämre än igår. Han är rädd och har ångest – vad är det som händer? Marianne går tätt intill honom med sin egen kropp som stöd för hans sjuka sida. Med sin friska sida lyckas han hålla i ett räcke. Hon känner hur kallsvetten bryter fram – det är något som inte stämmer. De avbryter tillsammans träningen. Lasse lägger sig. Tårarna rinner, han kan inte hejda gråten – han ropar: Hjälp mig, kan ingen hjälpa mig!?
Marianne minns att Lasse är med i nåt forskningsprojekt kring en ny medicinering av större stroke-fall. Visst sa de nåt på medicinmötet förra veckan? Lasse svarar att det stämmer, tänk om det är nåt med medicinen? Marianne måste göra nåt, hon känner att det är bråttom. Han skakar, hon sätter upp grindarna runt sängen så han inte ska falla ur medan hon hittar en läkare.
Hon kommer ut i korridoren, ååå leta!, var finns någon som kan komma nu fort!? Hon springer mot läkarexpeditionen. Där! En läkare, ja, skynda, skynda – hon stannar läkaren i korridoren – jo det gäller Lasse – han är dålig, han skakar, han är yr och har ångest, det är nåt som inte stämmer – det kanske är den där medicinen ni skulle testa…?!? Kan du komma med?!? Marianne är upprörd och känner att tårarna trycker på.
Läkaren står helt stilla, böjer på nacken, letar med blicken ned mot Mariannes bröstficka. Där, över hennes namn på plastbrickan med VG-regionens logga, läser läkaren med överdrivet långsam och hög röst: F-y-s-i-o-t-e-r-a-p-i-a-s-s-i-s-t-e-n-t. Sen suckar hon, skjuter upp glasögonen på huvudet och går vidare.
En berättelse om människosyn när den är som värst. En assistent är inte lika mycket värd som en läkare. Lasse fick hjälp sedan, Marianne lyckades få en sjuksköterska att kontakta läkaren. Samma läkare. Medicineringen avbröts omedelbart.
En helt sann historia. Visst önskar man att det skulle finnas fler som Marianne i vården?
På bilden ser ni en av Lisa Toffts underbara knappar. Det räcker inte att säga att alla är lika fina. Man måste lägga till punkt slut. Och håll käften. Så viktigt är det.
Bilden kommer från min syssling Anna Mogren, som är på väg att bli Riksspeleman på fiol. Hon arbetar med musik som förenar – ungdomar, gamla, nyanlända, ja alla slags människor som alla är lika fina. Punkt slut. Tack för bilden, Anna! Tack för knappen Lisa! www.lisatofft.se
Var rädda om varann,
Karin
Karin Sjögren
Odont dr, leg tdl, affärskommunikatör, MI-tränare, medlem av MINT, konsult arbetsliv och verksamhetsutveckling
Tel 0706-820082
www.karinsjogren.se
Öppna nationella kurser:
2-dagars grundkurs i motiverande samtal
Detta är en krönika och åsikterna som uttrycks är personliga.
