Med hjärtat i plånboken och ett gnagande samvete
Klumpiga ingrepp och debiteringshets sår frön till en ny typ av tandvårdsrädsla.
En vän fick en spricka i en femma. Hon gick till sin folktandvård. Där möter hon olika tandläkare vid varje besök. Sist sa dom så, sen sa dom si. Olika. Ett rouletthjul av behandlare. Så kommer den unga, osäkra tandläkaren och säger att tanden nog ska ut.
2 timmar tar det. Grävande, borrande, spolande, grävande, borrande i två (2) timmar och dryga lika många tusenlappar i receptionen efteråt.
Såklart får vännen efterbesvär. En kaotisk operation (enligt kvittot) som orsakar stora skador på benvävnad, nerver, blodkärl.
Såklart uppstår alveoliten på tredje dagen. En kraftig infektion. Dry socket. Vännen behöver akut hjälp. Går tillbaka till samma klinik. Ännu en ny tandläkare (hur många har dom?) som skakar på huvudet, tar en röntgen och skrapar ur alveolen. Utan bedövning. 8 minuter i stolen.
1700:- på kvittot. Akut us. Rtg. Sjukdomsbehandling.
Ok. Vad hade du gjort?
Som behandlare: hade du debiterat en patient för sveda och värk som troligen går att relatera till dina egna brister i rutiner och yrkesutövande, konsekvenser av dina egna misslyckanden?
Som patient: Hade du betalt? Om så – hade du någonsin gått till den kliniken igen? Hade du stannat kvar på en klinik som brister i professionalism och empati?
Min vän betalade och har nu röstat med fötterna, dvs lämnat kliniken för gott. Hon hittade en privat kollega på orten som hon ringde upp. Tandläkaren ringde tillbaka samma eftermiddag och välkomnade henne som patient, lyssnade på hennes önskemål och erfarenheter av tandvård.
Vännen ringde mig och var lyrisk – å jag längtar efter att få träffa min nya tandläkare. Tänk, sen, så ska jag ha samma. Varje gång. Ett kort telefonsamtal räckte för att etablera en personlig och professionell relation. En relation byggd på förtroende, inte på snabb vinst.
Så, vad säger du? Var sitter ditt hjärta och hur känns samvetet idag?
Detta är en krönika och åsikterna som uttrycks är personliga.