Skjut mig inte! Jag är frivillig.
10 år som bloggande, skrivande tandläkare. Stark och frivillig.
När Per Ahlberg och Gunilla Ekholtz från Dental24 2014 frågar mig om jag vill blogga svarar jag nej, nej absolut nej. Blogga är inte seriöst. Jag är skadad av min forskarexamen. Allt jag skriver ska vändas emot mig. När texten är oläslig och obegriplig duger den till vetenskap. Jag orkar inte skriva mer.
Per och Gunilla frågar igen. Jag vågar tillslut skriva en text. De ändrar inget. De säger – vad bra du skriver. Jag rodnar och växer. Och börjar studera. Och utvecklar min skrivteknik. Jag lär mig av författare som Bodil Malmsten, poeten Lina Ekdahl och många bloggare och journalister, Malin Turunen en av dem.
Tydlighet. Korta meningar. Bort med alla små fyllnadsord – ”så”, ”ju”, ”man” osv. Rakt utan omsvep. Presens. Skriva i nutid. Hålla fokus.
Rem tene, verba sekventur. Håll saken, orden kommer. Cato den äldre.
Ärlighet. Öppenhet. Generositet. Ingen dold agenda. Av fri vilja. Utan arvode.
Jag skriver ofta ur frustration. Nån orättvisa. Mina texter om tandsköterskans roll i tandvården har toppat läslistor. Alla människors lika värde.
Jag har klarat mig utan påhopp. Under finska vinterkriget 1939-40 ropade soldaterna Älä ammu! -skjut inte – och minä olen vapaiten! – jag är frivillig. För att klara sig i snön.
Jag är frivillig och ni har inteskjutit mig. Tvärtom. Många tacksamma mejl har ni skrivit. Alla kommentarer på facebook. Tacksamhet och värme som för alltid finns bevarade i mitt hjärta. Tack.
Bloggen har blivit mitt fönster mot tandvårds-Sverige. Efter 10 år är jag fortsatt oemotsagd och fri. Med ert stöd, alla läsare.
Tack du som läser, tack du som skriver till mig, tack Per, Gunilla, tack Dental24.
Per och jag firade en solig aprildag med en fika på Ahlströms konditori i Göteborg. Jag betalade.
Så skjut mig inte, jag är frivillig.
/Karin
Detta är en krönika och åsikterna som uttrycks är personliga.
