Äntligen FF
Jag är fri – fri från föräldraskapets ständiga ansvar och fostrande. Fri från plikter, fri att välja, fri att följa min egen känsla.
En mamma i turkos stickad mjuk tröja jagar sina småpojkar i ett fullsatt väntrum hos passpolisen i Göteborg. Jag skojar med ungarna och njuter av en liten stunds kontakt och lek med små gulliga pojkar i jympaskor med kardborreknäppning och tröjor med tryck – tema kaniner och nån grävskopa på båda pojkarna.
Mamman undrar om jag har haft småbarn – de gillar ju dig direkt, säger hon, när vi går balansgång på tejpen som klistrats på golvet till fd pandemispärr – känns långt bort i den tjocka luften i det fullsatta väntrummet.
Ja, tre pojkar. Älskar att leka svarar jag när vi räknar på nummerlapparna som börjar vittra sönder av väntan, värme och svett.
Men, säger den turkosa mamman, hur blir det sen? Sen när de är stora? Man fattar inte… hennes ljusblå ögon ser sökande ut. Sen, när de inte är små längre…
Jag berättar om resan jag gjort som förälder. Från att ha stenkoll – allt de äter, väger, storlek, hosta, utslag, intressen, favoritsaker, lekar, kompisar, rutiner… allt, allt, allt…
MVC, BVC, förskola, skola – institutionerna avlöser varann med sina kontroller och föräldramöten. Det rullar på. Mamma håller i rodret, mamma har kontrollen.
En dag vänder de sig bort. De riktar sin uppmärksamhet utåt, bortåt. Mamma är inte längre lika viktig. Att släppa kontrollen då. Att våga lita på att de klarar sig. Det var ingen som pratade med mig om det. Hur det skulle gå till. Tilliten, ansvaret – balansen där.
Plötsligt är mamman en person som barnet träffar, som barnet gillar, men som barnet klarar sig utan. I vardagen. En mamma utan kontroll. En fri förälder.
Ömsesidig föräldrafrihet mellan de vuxna barnen och mig.
Det känns skönt. Att slippa vara ordentlig förebild hasandes enorm varuvagn på ICA. Mjölk, potatis och morötter. Nu kan jag se en film på förmiddagen, slumra en stund i soffan, att äta en burk makrill i tomatsås till middag. FF all in.
Hade jag inte haft mina tre små knattar hade jag nog inte uppskattat friheten jag känner nu. Stor kärlek, starka känslor och underbar frihet. Jag älskade mina små killar. Jag älskar dem nu. Men på ett annat sätt.
Mamman i den turkosa stickade tröjan och jag skiljs åt med varsitt stort leende – tack, tack för den här stunden, säger hon, och i hennes ögon finns en glimt av längtan. Ett hopp har tänts. I samförstånd på passexpeditionen. En längtan efter frihet. FF all in.
Önskar er en underbar vår, tack för att ni läser mina tankar.
/Karin
Tandläkare, odontologie doktor, affärskommunikatör, MI-tränare
karinsjogren@telia.com
www.karinsjogren.se
Detta är en krönika och åsikterna som uttrycks är personliga.
