Dags att värma oss
Vintern är här med kyla, trasiga tänder och allt det som bara ska hinnas med före jul. Det känns lite tungt, men nu tänds adventsljusen runt oss och jag plockar fram de många varma stunderna i mitt yrke.
Handspriten spelar en stor roll i min arbetsvardag, så stor att den bestämmer över min kroppstemperatur. På sommaren när hettan vakar stillastående och svetten rinner under handskarna låter jag handspriten flöda och tackar för dess svalkande effekt. Tyvärr har den precis samma kylegenskap vintertid. Mina kallblodiga händer är jag van vid, men när spriten rinner över dem nu så sprider sig frosten genom varje liten blodådra i kroppen. Brrrrrrrh! Lätt är det att även tankarna frostas i mörkret när tidboken ständigt är överfull, telefonen aldrig slutar ringa, de tunga fallen anfaller i flock och man förnimmer känslan av att arbeta i en säck utan öppning. Då försöker jag leta upp några minuter av lugn på min sida behandlingsstolen, lutar mig tillbaka och ser ut genom fönstret där solen ler och påminner mig om alla härliga patientmöten, incidenter och upplevelser inom dessa väggar.
En dag ringde en äldre patient och behövde tid. Vi pratade om hennes bekymrande tand när hon frågade ”Är det fortfarande du, samma flicka som sist?” Jag svarade ja och hon utbrast ”Ååååh vad glad jag blir att du är kvar!”. Två år tidigare var hon så besviken på att vi slutat skicka ut de fina kallelsekorten. Då gick jag och hämtade ett som fanns kvar, skrev ner hennes tid på det och gav henne i handen. Kramen jag fick då och orden i telefon smälter minsann frosten och det är sådant som gör dagarna värda sitt slit! (Och lönen i slutet av månaden såklart, om den lever upp till möda och besvär. Men nu ska jag inte vara sådan, men sanning är sanning!)
Det är härligt när man lärt känna patienterna bättre och får en annan kontakt än den annars ganska ytliga. Vissa kommer man såklart närmre än andra och man kan skoja med varandra rätt friskt. När en av dessa patienter satt i stolen en eftermiddag så skojades det till den milda grad att vi alla tre vek oss dubbla av skratt och det var ingen hejd på det! Vi skrattade så vi tjöt och studsade på stolarna och det gick absolut inte att sluta. Jag har idag ingen aning om vad vi skrattade åt, det glömde vi säkert i stunden också, men det var så skönt och avslappnande härligt. Dock väldigt svårt att få något ordentligt gjort, ni vet känslan när man satt i skolbänken och fnissade med sin kamrat och det bara blev värre när man visste att man skulle vara tyst. Jag tror det är livsviktigt med sådana stunder av ohejdat skratt.
Jag har verkligen många fina minnen redan efter bara tre år i yrket. Det känns så otroligt fint och jag är så lycklig över att jag inte sitter på ett kontor och vänder papper. Bara av att skriva denna text blev jag på mycket bättre humör och energin sipprar fram igen. Tack för den möjligheten, kära Internet!
Varma Hälsningar
Johanna Ene
Detta är en krönika och åsikterna som uttrycks är personliga.
