Den döda flickan
Hon klarade inte sommaren. Saga Lundin bloggar fram till sin död. Jag läser, tillsammans med en halv miljon följare. Nu är hon borta. Hennes texter finns kvar. Hon blev 17 år.
Jag halkar in på hennes blogg av en slump. Saga får osteosarkom i 15-årspresent och börjar blogga. Ingen tror henne, smärtan är bara växtvärk. Gör si, gör så. Stretchövningar. Hon sover och lider sig igenom några månader. Skolan blir lidande. Skärp dig. Gör si, gör så. Du inbillar dig.
Efter många försummande och slarviga vårdkontakter ställer Sagas mamma ett stenhårt krav. Ni måste undersöka så att det säkert inte är en tumör. Läkaren slår ifrån sig med nåt mummel om att ok då, men han är 99,9% säker på att det inte är något fel.
Sagas texter beskriver en tonårsflickas vardag. Hennes tankar om livet och olika färg på nagellack. Hår och smink. Cancer. Hennes fasa inför kroppens förändring. Hur monstret äter upp henne. Smärtgenombrotten. Att tumörerna inte längre tar upp morfinet och får ett eget liv. Tumörer som härjar fritt i hennes unga kropp.
Hon skriver tyvärr om okänsliga vårdgivare. Läkaren som behandlar hennes kropp som en diagnos utan att möta henne, Saga först.
Hon skriver också om hemtjänstpersonalen som är så gullig så att de tillsammans gör den generande duschen till en skratt- och fnissfest.
Sagas blogg handlar om bemötande. Om stöd och vänskap. Om att ta vara på livet.
Jag borde skrivit om sommar och sol. Värme och långa mjuka augustikvällar. Men Saga ville fram.
Du hittar henne här:
Swisha barncancerfonden 90 20 900
Tack Saga för allt du gav.
Var rädda om varann,
Karin
Detta är en krönika och åsikterna som uttrycks är personliga.