Del 2 – ”Det var ju tråkigt att du uppfattade det så…”
Eller – konsten att hantera klagomål
Ett drama i flera akter.
Del 2.
Detta har hänt: De båda väninnorna ses för att se Emil Jensens konsert på Stora Teatern i Göteborg. De har väntat länge. Äntligen ska det bli. De har ätit på restaurang och nu är de på teatern, på väg till sina platser, parkett rad 4. Äntligen. Emil är på andra sidan ridån. Rutinen sitter, han hör publiken sorla från salongen.
Rad 4, plats 57, 58 – nu, äntligen – vi går till parkett, biljetter i högsta hugg – framåt riktning mot scenen. Där är den, där är rad fyra…! Vi hejdar oss. Rad 1, 2, 3 och 4 består av små stolar i täta rader. Lösa stolar av typ enkel konferens-möbel. Från rad 5 och bakåt står de välbekanta mjuka, mörkröda, sammetsklädda teaterfåtöljerna. De små tunna metallskeletten på vår rad (4) blänker till, åsynen av trötta platta sitsar får min kropp att rysa till. Stolarna står där intill varann, rad bakom rad. Nu finns inget val, vi måste sitta där. Platt, hårt, tätt. Inga armstöd. Killen bakom mig trycker genast upp ett knä i min rygg. Höger knä, vänster – ibland båda. Min stol kränger när han suckande vilar sig tillbakalutad i sin mjuka fåtölj på rad 5, första riktiga raden.
Musiken vibrerar, publiken svarar – ljus, ljud – episkt vackert, eftertänksamt. Allt går in. Publiken älskar honom. Emil Jensen. Ett eftertänksamt geni. Kärleksfull, omtänksam, sårbar. Han är gränslös. Vi älskar, hela salongen sjuder av känslor.
En dov underton av smärta från svanskotan ligger som en oljetanker på redden. Strålarna upp i ryggen, sidan. Nacken, huvudet – ömheten i vaderna. Mina ben ligger vikta under den låga stolen. Känns som en japansk yassuragi-stol. Antagligen specialmöbler – små, låga med korta ryggar för att inte skymma sikten för de nedsjunkna teatergästerna i fåtöljerna bakom.
När föreställningen äntligen är slut reser vi oss som skjutna ur kanoner till stående ovationer. Av två anledningar – tacksamhet över Emil Jensens fina konsert och för att tortyren äntligen är över. Kroppen värker heltigenom. Allt gör ont. Rygg, nacke, axlar, ben, fötter, armar – ingen kroppsdel går fri.
Blandade stark känsla. Omtumlande.
Dagen efter skriver jag till teaterns ledning. Samma e-mejl till alla chefer och direktörer.
Några svarar. Alla börjar på samma sätt: ”Det var ju tråkigt att du uppfattade det så…”
Fortsättning följer.
Karin Sjögren
karinsjogren@telia.com
www.karinsjogren.se
Detta är en krönika och åsikterna som uttrycks är personliga.
