Din smärta är inte min smärta
Vi jobbar inom ett yrke där vi möter smärta dagligen. Konkret smärta, diffus smärta, molande värk, huggande, dunkande eller ett svidande lidande. Det onda kan också vara kopplat till det känslomässiga och psykiska. Jag behöver såklart inte förklara mer om smärta för er, men jag vill prata om hur vi ser på och bemöter detta ondskefulla onda. Inte så sällan möter jag människor som känner att de inte blivit sedda och tagna på allvar i sin smärtupplevelse. Även jag har råkat ut för detta.
En av mina visdomständer hade opererats ut, på kvällen när bedövningen släppt stod jag över handfatet och grät värre än ett barn medan blod och saliv rann hejdlöst och färgade det vita porslinet. Det kändes som om någon högg en kniv i käken på mig och jag hade gjort vad som helst för smärtlindring. Några dagar senare pratade jag med en bekant och berättade om min upplevelse, varpå jag får till svar: ”Haha, nu överdriver du allt. Jag har också dragit ut en visdomstand och det var då inte så farligt.” Jag hade extremt svårt att förstå mig på den kommentaren, vad skulle den tjäna för syfte? Det är lite som att få en verbal örfil med en uppmaning att skärpa till sig.
När gav du senast din patient en örfil för att du inte kunde hitta orsaken till värken, eller tyckte att den var obefogad? För ja, vi har nog alla träffat patienten som känner att hon tidigare blivit bemött med oförstående. Smärta sitter ju inte alltid där vi tror, ibland sitter den i själen och då kan vi bannemig leta oss fördärvade. Även om jag inte kan förklara min smärta för dig så som du önskar, även om mitt onda inte syns för dig, så vill jag att du möter mig med respekt och tar min värk på fullaste allvar. För det förtjänar jag och du och alla andra.
Den bästa medicinen kan vara ett piller medkänsla.
Med Vänliga Hälsningar
Johanna Ene
johanna.ene@tandskoterskan.net
Detta är en krönika och åsikterna som uttrycks är personliga.
