En människa kan inte gå över
En ung pojke har dött. Bara sådär. Han föll ihop död. 18 år gammal. Han var en av mina söners kompisar. Han har varit hemma hos oss några gånger. Senast såg jag honom i juni, på studenten. Alla pojkar i sina nya examenskostymer såg ut som mäklare eller bankmän, unga och friska – äntligen skolavslutning, på riktigt. Solen sken, vinden ven och alla flaggor vajade. Föräldrar med gulnade studentmössor och studenterna i sina kritvita med broderier och färgkoder – studentmössorna har verkligen utvecklats sedan jag köpte min på 80-talet.
Så skingras de – över hela världen – nån drar till New York, en annan till Lund och nån ut till Hönö. Kostymer och klänningar borstas av och hängs undan. Facebook och internet håller dem samman. Uppkopplade skypar de och spelar dataspel samtidigt tillsammans. De skingras inte lika hårt som vi gjorde på den analoga tiden.
Facebook är inte deras umgängesplats, men de använder plattformen för att kunna hålla kontakt om något händer.
I morse kom det ett inlägg på en av kompisarnas sida; vila i frid stod det. Fler skrev liknande på samma persons sida. Paniken, chatten kokar, telefonen börjar ringa – vad? Vad säger du? Vad har hänt säger du? Nej – det kan inte stämma. Kolla med nån som vet mer. Facebook, chatten, telefonerna. ”Mamma, min kompis är död”: säger M med telefonen tryckt mot örat – ”Mamma, min kompis, han är död”. Andra kompisar dyker upp hemma. Jag sitter med en stund. De är vita i ansiktet, blicken är sänkt – vi tror att det stämmer. Vi tror att han är död. Han är borta.
Jag försöker säga att man inte kan försvinna. Jag säger att en ung pojke aldrig går över. Även om han försvinner från jordens yta så går han aldrig över. Han kommer alltid att finnas i våra hjärtan, han kan inte försvinna. Det finns ingen tröst, han är borta, säger de, fast de vill tro att ingen kan gå över. Han som just börjat plugga på universitetet. Man tänker inte att sånt här kan hända, säger en av killarna. Saknaden är enorm, det värker liksom, säger han. Sen går de ut på promenad.
När de gått inser jag att samma kostymer, utom en, ska komma att användas på en begravning i en snar framtid. Då brister det för mig.
Karin Sjögren
Odont dr, leg tandläkare, affärskommunikatör och lärare i motiverande samtal
Medlem av MINT – Motivational Interviewing Network of Trainers
Scandinavian Institute of MI (Motivational Interviewing)
www.karinsjogren.se
Mail: Karinsjogren@telia.com
Detta är en krönika och åsikterna som uttrycks är personliga.
