Förändringar
Stora förändringar är inte vad jag oftast önskar mig, åtminstone inte när de kommer ofrivilligt i en rad av stötar. När man kastas ut ur något öppnas andra dörrar. Hisnande spännande, men man måste också få lov att ha sin lilla sorg över det man just mist.
Jag fick arbetsrelaterad allergisk astma förra året. Härdplaster är tydligen inte min grej längre, fick jag veta den hårda vägen. (Läs mer om det här.) Sjukskrivning och sedan en knuff av banan som tandsköterska. Mitt älskade yrke. Som jag aldrig trodde man kunde älska ett yrke.
Så en arbetslöshet jag verkligen inte hade förväntat mig. Tillbaka till ungdomens dagar då den största frågan var ”vad ska jag bli när jag blir stor?”. En fråga jag avskytt och aldrig trodde jag skulle behöva befatta mig med igen. Som en sur gammal vän stod den nu inför mig.
Acceptera acceptera acceptera läget. Tala vuxet med sig själv om att detta är en fas, det blir ingen begravning så sluta gråta nu lilla barn. Men man måste få lipa de där ögonen ur sig ibland också. Få ut det gamla så att det nya får plats. Vem får plats med nyhetens behag om det dränks i alla tårar som aldrig fått komma ut?
Jag fick ett jobb rätt så kvickt, och inom tandvården det var, hurra! Receptionist på Aqua Dental i Göteborg. Frid och fröjd. Men när man har familj så är man inte ensam om förändringarna. Mina små (2 och 4 år) hade precis vant sig vid att mamma var hemma med dem mycket mer. Efter tre dagar på mitt nya jobb fann jag min äldsta i förtvivlade tårar med frågan varför mamma inte kunde vara hemma med dem mer? Det spelar ingen roll hur fantastiskt bra jag vet att de har det på vår förskola, och att verkligheten just nu är vad den är, de tårarna och orden tog som ett skott i hjärtat.
Hantera hantera hantera verklighet. Känna sig tacksam för allt man har, ha ont i hjärtat för att man kanske vill ha annat men tyst lilla själ för tacksam ska du vara för allt du har.
Är du en känslomänniska? Då vet du nog vad jag talar om. Ena stunden glad över detta fina nya jobb, för att i nästa stund fara ner i ångest över att vara ny på jobbet och inte kunna allt på en minut, eller känna osäkerhet om detta var rätt och vilken väg ska jag gå? Men om jag inte vet det kan jag ta vilken väg som helst och det blir så bra så.
Men när jag skrivit en stund här och fått kaoset utanför huvudet så känns det ganska bra. För jag lämnar och hämtar glada barn på förskolan och alla är så himla snälla och fina på mitt nya jobb och det är det viktigaste av allt.
För som det står tryckt på min väska: ”Var snäll. Så jävla svårt är det inte.”
Kära tandvården, än blir ni inte av med mig!
Varmaste hälsningar
/Johanna
Johanna Ene är tandsköterska och blev utsedd till Årets tandsköterska 2017. Johanna arbetar numera som receptionist på en privatklinik i Göteborg. Hon driver också den privata bloggen Tandsköterskan.ne
Detta är en krönika och åsikterna som uttrycks är personliga.
