Gå nu. Och kom aldrig tillbaka.

Bredbent, kraftig röst, händerna i sidan. Gå nu. Ni som kan. Gå. Och kom aldrig tillbaka.

Vi går sjunde termin på tandläkarprogrammet. Vi är i chock. Det är slutet av 80-talet. Vi har pluggat några år. Vi har ett ”möte” med en av cheferna i folktandvården Göteborg. Hon är arg. Tydlig. Oemotsäglig. Hon har ett enda budskap till vår lilla klass. Gå. Bara gå. Nu.
Hon ger oss några minuter att ta beslutet, att gå för att aldrig vända om. Hon går ut, bam i dörren, steg som ekar på stengolvet utanför. Vi stannar i tyst vakuum. Vad sa hon?
Sju terminer. Sådär bara.
För det finns inga jobb. Inget. Tandläkare behövs inte. Det är färdigt, fullt. Vi satt kvar. En liten sargad grupp. Vi var elva personer som följde normal studietakt. Borde varit 40. Resten hoppade av och på. Vissa riktigt knepiga, andra bara lite udda. Varje terminstart undrade man hur klassen skulle se ut. Av och på-hoppare. Som en slags bussresa. Det fanns verkligen inga jobb. Vi sökte AT. Bara dom med pappa som tandläkare lyckades. Kontakter i branschen som jag helt saknade.
Vi kom ut. Vi fick veta att vi inte var efterfrågade. En dålig start på ett yrkesliv. Liksom – vad gör jag här?Nu. Oj oj. Nu ja. Ja, nu ja. Nu är det stor kris. Det fattas tandläkare överallt utom i södra Sveriges stora städer.

Det borde finnas fler än jag med en bra stund kvar till pensionen som gillar sitt jobb. Som äntligen kan få känna efterfrågan? Som nu får spela huvudrollen i ”Doktorn kan komma”? Vi finns i listorna. Socialstyrelsen har alla legitimationerna. Ooo det vore spännande att se det mörkertalet. En trålare på djupa vatten.
Alla ska nog inte jobba kliniskt, men några? Någon kanske kan få en nystart i livet? En stuga i Dalarna med kliniken på cykelavstånd?

Kom, kom, komsi fram i ljuset ni som fortfarande känner att ni gjorde rätt i att stanna kvar. Ni som inte lämnade. Är ni kvar? Kom nu. Kom tillbaka.