Hur svart kan det bli?
Från alla nyanser av grått som mörknar tills det blir helt svart. – Å jag älskar svart! Säger nån och får ett mjukt leende över hela ansiktet.
Jag älskar naturen. Den gröna och bruna skogen runt Delsjöarna utanför Göteborg, det blå-svarta havet som piskar de grå-rosa klipporna. Nu på vintern är färgskalan hårdare, mer svart än gult. Tills solen bryter igenom – allt skimrar i guld. Våra bleka kinder och röda näsor med droppfunktion i den råa tidiga kalla våren. Alla dessa färger som ger så mycket energi, som väcker vår nyfikenhet, som gör oss till levande varelser!
Jag ser på foton från en stor fest. Massor av vackra människor. En färg. Svart.
Svart och grått är inte mina färger. Jag trivs ju bäst i rött. Min garderob är full med röda kläder. Jag ser inte de röda plaggen för allt är rött. En enda röd röra.
Jag har alltid varit svag för rött. Förr tänkte jag att jag inte skulle ha rött på mig, för jag är en sån som syns så mycket ändå. Jag syns och hörs, så jag tog nåt svart-grått. För att skona min omgivning.
Så satt jag där på Sverkers begravning för flera år sen. Sverker Toreskog, en tandläkare och en av världens bästa människor. Han dog. Och jag satt där på hans begravning och såg på hans röda sjal, de röda skorna och röda glasögonen som hans fina fru Agneta arrangerat runt och på hans kista. Ovanligt, rörande och vackert. Vi satt andäktigt i den fullsatta jättekatedralen Vasakyrkan i Göteborg och lyssnade till Sverker på en inspelning där han själv sjöng ”I did it my way!” med stark och glad röst – allt mynnade ut i ett glädjeskratt och så satt vi där i tystnaden efteråt. Maffigt, ovanligt – tack familjen som ordnade det. Glömmer det aldrig.
Nånstans där tänkte jag att världen blir dystrare nu, utan Sverker. Han som fick mig att skratta på en föreläsning. Jag gick nån av de sista terminerna på tandläkarprogrammet, vi fick sitta med på en föreläsning med Sverker, och som vi skrattade. Chockad av hans energi, humor och generositet blev jag samtidigt slagen av att det faktiskt var första gången på en lång utbildning.
Nånstans där på Sverkers begravning bestämde jag mig för att nu är det färg som gäller. Synas eller inte synas – helt ointressant. Världen behöver färg – rött, gult, grönt blått. Jag ska ge världen vad jag kan. Sen dess. Sen Sverker drog.
När man dessutom förlorar synen, som hände mig under 2016, och får tillbaka den… Jag vet hur det är att se allt i gråtoner. Jag vet hur det är att få färgerna tillbaka. Turkos, wow, vilken färg. Det hade jag ingen aning om förut, nu vet jag.
Nånstans nu vill jag säga till dig – våga blomma, våga sprida färg och ljus till din värld! Våga släppa svart och grått. För – mitt i detta går vi mot ljusare tider, tro mig. Det behöver vi.
Och välkommen på kurs i Hälsofrämjande tandvård med motiverande samtal i Göteborg i april, kolla länken här:
Karin Sjögren
Odont Dr, Leg tdl, Affärskommunikatör, MI-tränare, konsult social arbetsmiljö
karinsjogren@telia.com
Detta är en krönika och åsikterna som uttrycks är personliga.
