Jag grät hela vägen hem…
Jag var helt osynlig. Jag satt i fikarummet när de andra pratade om vad de skulle göra i helgen, ingen frågade mig. De såg mig inte. Tillslut fanns jag inte. Hon är blek när hon berättar. Ögonen är rädda. Hon minns och minnet skrämmer. Det tar emot att berätta.
Det är kurs i Hälsofrämjande tandvård på tandsköterskeprogrammet. Vi reflekterar över erfarenheter från praktiken de just varit på. 8 veckor. De flesta är nöjda och lyckliga. Det är fantastisk att få vara på en klinik och känna sig som en medarbetare. Några har fått assistera nästan helt självständigt, med stöd av handledaren. Handledaren finns i rummet och följer behandlingen. Handledaren är precis lagom i bakgrunden, en lyhörd trygghet som märker om det blir darrigt vid behandlingsstolen. Frihet under ansvar. Delat ansvar. Någon ville ha fått göra mer, någon är helt nöjd och det syns i ögon och kroppsspråk. Så kul, vilket spännande härligt jobb – wow. Tack alla ni lyssnande, kloka, snälla, kreativa, generösa handledare – ni är guld värda. Ni gör skillnad för människors utveckling. Ni påverkar arbetslivet för många. Det är stort. Tack!
Vi diskuterar vidare kring det som kunde gjorts bättre. Mycket handlar om missförstånd, dömande attityd och knepigt bemötande – ibland rena härskartekniker. Härskartekniker som riktas mot tandsköterskestudenten på praktik.
Alltså… Vet ni att när man är en så liten lort att den enda man kan slå emot är den med lägst status på kliniken – då ska man inte ha ett vårdgivande yrke. Att så fundamentalt missat hela sin viktigaste grund att man tillochmed ger sig på den minsta av oss – jag blir galen. Jag får svårt att somna efter kursdagen. Det första jag funderar över när jag vaknar idag är: hur är människorna funtade som gör så?
Ja, för det var fler personer. Att sitta i ett fikarum, 4-5 stycken OCH en student, och att låta frågan om helgen hoppa runt till alla och att konsekvent stänga studenten ute med ögon och kroppsspråk. Kvinnor. Allihop är kvinnor. Fikarumspratet är bara toppen på ett gigantiskt isberg av utestängande, ifrågasättande och ren mobbing dagarna igenom.
Hur ska vi någonsin kunna lyfta kvinnors löner, position i samhället och nå kvinnofrid om vi inte ens klarar att vara snälla mot varandra kvinnor emellan?
Och: hur 17 tänker ni som behandlar en annan människa på det viset? Vad gjorde ni som fick henne att gråta varje dag i 8 veckor? 8 veckor är lång tid. Det kan knäcka en människa. Det är ett långt straff för något hon inte gjort. För det är ni som är förövarna.
Jag ryser av ilska. Ni borde skämmas. Dessutom tyckte ni att hon var duktig, sa ni sen. När det var över. Och ni ville att hon skulle komma tillbaka till er – för ni har ju vakanser på sköterskor. Ha! Det kan ni glömma. Hon kommer inte tillbaka. Och tyvärr vågar hon inte ge återkoppling heller. Det går liksom inte. Det är därför jag skriver detta nu.
Lyssna på varann, var rädda om varann – eleven som sitter där och tittar ned i bordet har samma människovärde som du, hon är en kollega, en vacker dag är hon din chef. Jag kan lova er – ingen går gråtande hem om ni har turen att få den kvinnan till er chef. Hon vet bättre. Det handlar om respekt, empati och kärlek – hur svårt kan det va?
Karin Sjögren
Odont Dr, Leg tdl, Affärskommunikatör, MI-tränare, konsult social arbetsmiljö
karinsjogren@telia.com
tel 0706-820082
www.karinsjogren.se
Detta är en krönika och åsikterna som uttrycks är personliga.
