Jag läser inte anonyma utvärderingar längre
Tänk dig en hög med brev utan avsändare fulla av ospårbara hotelser typ ”du ska dö” och ”jag vet var du bor” eller ”du borde satsa på en annan karriär”.
Som föreläsare och kursgivare i många år har jag blivit utvärderad otaliga gånger. Förr kunde jag ögna igenom listor med underbara buketter av tacksamma ord och så, mitt i blomsterhavet sticker en huggorm fram och hugger. Så oskyddad jag var. Smärtan fick mig att knäa. Den anonyma utvärderaren vädrade sitt stinkande gap och lämnade sitt vidriga gift i mitt bultande hjärta.
De fina omdömena är bortglömda. Ormbettet svider. Giftet sprider sig i hela min kropp. Feber, svullnad, oro. Oron att inte duga. Oron att inte vara bra eller rolig tillräckligt nästa gång eller kanske aldrig mer.
Jag ger allt. Hundra procent. Det finns ingen kurs eller föreläsning som går att göra med vänsterhanden. För att kunna ge allt måste man vara intakt.
Jag behöver och vill få feedback och bjuder hela tiden in till det. När vi är i samma rum. Du ser mig och jag ser dig. Vi andas samma luft. Där sägs det som behöver sägas. De anonyma texterna lämnar jag kvar där de skrevs. Gör jag rätt?
Läser om skådespelare som inte läser recensioner längre. De kan inte ge sig hän om de ska tänka att alla, precis alla ska bli nöjda. Jag fattar precis känslan.
Nu ska ni få en dikt som hjälpt mig i trettio år. En höjdare.
Karin
Karin Sjögren
Detta är en krönika och åsikterna som uttrycks är personliga.