Jag vill känna att jag levt mitt liv
Håret reser sig, ståpäls över hela kroppen, hennes kristallklara röst rör mig till tårar
Det ska lagas och dras ett par tänder. Hon är i 30-årsåldern. Lång, vacker och trött. Fina kläder, en varm kappa – jag behåller den på för jag fryser. Jag har just gått av ett 20 timmar långt pass på intensiven. Hon ler som bara unga kan – ett blixtrande leende – en stark energi mellan oss. Vi kan kalla henne Anna, hon är sjuksköterska.
Min spotifylista rullar mjukt i bakgrunden. Svenska lugna låtar. Bra musik, säger Anna och lägger sig i startposition.
Mandibularen ligger redo i min hand. Vi andas in, andas ut – är du beredd – ja… när nålen går sin väg in till nerven hör vi Helen Sjöholms röst i Gabriellas sång. Den misshandlade kvinnas frigörelsesång i filmen Såsom i himmelen. Jag börjar tömma ampullen och hör Annas klara röst följa Gabriellas sång. Hon sjunger på aaaaa med sin öppna mun, mjukt klart svagt så bara vi hör. Våra själar blandas in i varandra. Fokus på vården vi ger och tar emot. Total närvaro. Håret reser sig, ögonen tåras, allt bärs av musiken – och texten –
Det är nu som livet är mitt
Jag har fått en stund här på jorden
Och min längtan har fört mig hit
Det jag saknat och det jag fått
Det är ändå vägen jag valt
Min förtröstan långt bortom orden
Som har visat en liten bit
Av den himmel jag aldrig nått
Jag vill känna att jag lever
All den tid jag har
Ska jag leva som jag vill
Jag vill känna att jag lever
Veta att jag räcker till
Jag har aldrig glömt vem jag var
Jag har bara låtit det sova
Kanske hade jag inget val
Bara viljan att finnas kvar
Jag vill leva lycklig för att jag är jag
Kunna vara stark och fri
Se hur natten går mot dag
Jag är här och mitt liv är bara mitt
Och den himmel jag trodde fanns
Ska jag hitta där nånstans
Jag vill känna att jag levt mitt liv
Gabriellas sång av Stefan Nilsson och Helen Sjöholm ur filmen Såsom i himmelen av Kay Pollak
Detta är en krönika och åsikterna som uttrycks är personliga.