Mina smutsiga tankar…
Vissa samtalsämnen funkar inte i umgängeslivet. Du pratar inte om allt. Du ska hålla dig på ytan. Väder, ledighet, barn och semesterplaner. Håll dig på ytan.
Jag trampar i klaveret. Jag vill höra hur det gick med det där hemska. Om den som dog och som bara föll ihop och var stendöd. Det blir ingen fart på småpratet, jag märker det.
Vissa dagar vill jag ägna mig åt döden. Att vi ska dö, det vet alla. Varför pratar vi inte mer om det? Semester det ska nästan alla ha – det pratar vi om! Nej, ge mig döden att prata om. Varför går vi inte runt på grillfesten med kompisarna och minglar om döden? Jasså, så du tänker att man kommer till himlen! Och hur har du tänkt om din begravning? Musiken ska passa till blommorna, tycker jag…
En nära vän till mig fick spridd cancer. Hon ville absolut inte prata om döden. Hon sa ”Fuck cancer!” och drack illgröna smoothies och gjorde rätta sortens yoga. För om man gör rätta grejerna kommer inte döden. En duktig dör inte.
Jag skrev några tankar till henne att vi kunde pratas vid för att förbereda oss, båda två – för båda ska ju dö. Sen hördes vi inte mer. Hon bröt. Jag var ledsen och ångrade mig. Hon sa att hon kunde inte umgås med någon som pratade om det som inte kan hända. Som dålig karma. I söndags dog hon. Det hann att gå sju månader. Hon nämnde inte döden för någon. Hennes närmsta anhöriga har ingen aning om hennes tankar om döden, hur hon vill att hennes saker ska fördelas, hur begravningen ska gå till. Varför var det så smutsigt att prata om döden? Hon menade väl, hon ville inte skada någon, frid över hennes minne – en lika älskvärd person finns inte längre på denna jord. Vila i frid min finaste vän, och förlåt mig, igen.
Jag har ofta workshops i kommunikation för sjukvårdspersonal. Sista tiden har jag mött grupper på onkologkliniker. De arbetar på avdelningar på sjukhus med inneliggande, ibland döende, cancerpatienter. Deras största utmaning i sitt arbete är att möta och hantera patienters och närståendes dödsångest. Dödsångesten är som flodhästar i rummen, säger de. De berättar också om den ljuvliga frid som uppstår när dödsångesten går över. Den ersätts av ett lugn och en närvaro som gör att patient och anhöriga kommer varandra nära. Dödsångesten ger vika. Den är som trollet, som spricker i solen. När man pratat om döden en stund kommer lugnet. Att få sätta ord på livet efter döden. Att få säga att jag tror att jag kommer till Nangijala (paradiset i Bröderna Lejonhjärta av Astrid Lindgren). Det kan inte vara smutsigt att tänka och prata så.
Jag hamnade i en cancercirkus själv i december 2016. Det var verkligen läge att snacka om döden. Vi satte oss, min man och jag, och skrev upp saker. Helt säker på vem som ska ta över mina dragspel är jag fortfarande inte, men det ordnar sig nog.
Hur svårt kan det va? Gör ett försök – snacka om döden i sommar…
Jag har fått fantastiska mejl och mängder av fina kommentarer från så många sedan mina sista inlägg. Tack! Det betyder mycket för mig att ni läser och delar mina tankar. Tack!
Det finns platser kvar på Balanskursen efter sommaren, kolla här:
Karin Sjögren
Odont Dr, Leg tdl, Affärskommunikatör, MI-tränare, konsult social arbetsmiljö
karinsjogren@telia.com
Detta är en krönika och åsikterna som uttrycks är personliga.
