När jag blev tagen i baken
Göteborg – staden där det nästan alltid blåser och regnar. Backarna är branta, asfalten full av spårvagnsspår. Halva stan är uppgrävd för nån galen tågtunnel. Lägg till Covid19-pandemin och du har platsen. Platsen där allt hände.
Jag har bestämt mig. Jag ska köpa en elcykel. Den ska hjälpa mig att leva mitt liv som en fri och lycklig människa.
Så tänker jag när jag går hemifrån en solig, blåsig och strax regnig lördag förmiddag. Jag har hittat två elcykelaffärer på kartan inom promenadavstånd hemifrån. Humöret är på topp. Detta ska bli kul.
Förväntansfull kliver jag in i den första. En kille i grå tröja tittar upp, synar mig hastigt nedifrån och upp. Hej, jag skulle vilja titta på en trevlig el-cykel, säger jag och frågar samtidigt om han har tid en liten stund.
Jodå, svarar han, går med raska steg mot en tätt packad rad med cyklar. En liten grå cykel lösgör sig ut på golvet. Här har du. Killen är huvudet kortare än mig. Cykeln passar honom perfekt i färg och form. Ja, jo, säger jag, att jag är ju lång (1,86 m över Göta älv) och sen – jag sneglar oroligt mot sadeln, som ser ut som ett smalt rör med en hålighet – jag vill gärna sitta lite bekvämare på en cykel… om det är möjligt alltså…
– Du får ge den tre veckor. Jag byter aldrig en originalsadel innan kunden kört i tre veckor.
Så, ut och provkör nu. Hans röst är uppfodrande.
Jag tar cykeln i styret och går med lätt krökt rygg mot dörren. Ge mig körkortet, säger killen. Behöver man körkort för elcykel? Min fråga är visst dum för han skakar på huvet och säger att det är hans enda säkerhet nu när jag går iväg med cykeln.
Utanför affären känner jag missmodet växa. Sadeln sitter lågt och kommer att skära rakt upp i mina ädlare delar. Ja men, jag kan väl prova. Tre veckor, ge det tre veckor – sen vänjer man sig. Sa han ju. Upp på cykeln. Knäna slår i styret – ni som är långa vet precis hur det känns – ni som är kortare – sätt er på en barncykel – där är känslan. Knäna är inget mot sadeln som med hjälp av min tyngd nu äter sig upp i min kropp via köksingången. I cykelaffärens skyltfönster ser jag mig själv rulla förbi med krum rygg på den lilla cykeln och med ett förvridet ansikte som i skriet av Edvard Munch. (? en av de mest använda e-mojisarna i Sverige. Vad säger inte det om oss?)
Jag ger upp. In med cykeln i butiken. Ja? Vad säger du? Ska du slå till? Han ger mig körkortet och jag svarar att jag ska fundera.
Med vaggande bredbent gång som en sjöman går jag vidare. Butik nummer två på min planerade utflykt kanske är bättre.
Solen skiner, vinden blåser fin luft från hamnen och jag känner livsandarna komma åter. Trots viss ömhet efter den märkliga sadeln jag nyss umgåtts med. Lite som att sitta gränsle över en grind. Kan man vänja sig vid det? Är det såhär det känns efter ett övergrepp i aktern? Vill jag ens vänja mig vid något sådant?
På vägen längs trottoaren ser jag plötsligt två parkerade el-cyklar. En röd och en ljusblå. Stora, fina, med härliga stjärtvänliga sadlar. Vänta, vad är detta? En affär för el-cyklar som jag helt missat i min planering. Jag gör ett spontant inhopp, därinne står två killar och pratar. Båda tittar upp. Hej, jag skulle vilja titta på en el-cykel. Då har du kommit rätt! Båda skrattar och ger mig sina stora glada leenden. Man kan inte komma rättare, faktiskt, säger den korta av dem. Han kommer fram till mig och frågar – så vad har du tänkt innan du kom hit? Jaa, jag vill ju gärna ha en säker och bra cykel som orkar när det regnar och blåser, och backarna och spårvagnsspåren och allt i Göteborg… säger jag. Och sen är jag ju lång och så vill jag sitta trevligt på sadeln.
Härligt! Du har stenkoll på allt det bästa med att cykla el-cykel i den här stan! Han slår ut med armarna, bjuder med mig och visar den helröda cykeln ute på trottoaren – vad tror du om denna? Jag står där i mina röda skor och de röda byxorna och ler. Hur visste du att jag skulle gilla denna? Jaaa… han säger att han är lite människokännare… och så skrattar vi igen.
Han höjer upp sadeln rejält – testa detta så får vi se – den kan behöva höjas mer… jag fumlar efter körkortet… ska du ha mitt körkort? Nej, det behöver jag inte säger han och säger att han vet vilka han kan lita på. Jag rullar ut, sadeln är ljuvlig. Mjuk och skön. En plats för en vuxen människa att sitta bra på. Jag trycker tramporna och cykeln svarar – vinden rycker i mitt hår och det är härligt. En flygande känsla. En lycklig stund på jorden. I skyltfönstren längs gatan ser jag mig själv susa förbi, lång, rak i ryggen, glad med solen i mitt leende. Vilken härlig cykel. Denna ska jag ha.
Tillbaka vid cykelaffären ser jag killen pumpa cykeldäcken åt ett äldre par. De skrattar med honom och till mig säger de att de alltid åker förbi Erik när de behöver luft. Det är mycket roligare att pumpa hos honom än borta vid kommunens cykelpump en liten bit bort. Erik, som han heter, cykelhandlaren, ler och säger att han hoppas att de kommer snart igen.
Vi går in och jag bokar en cykel. Leverans senare i höst. Den är värd att vänta på. Hurra.
Nu undrar jag: skulle detta kunna hända i vården? I tandvården? Har du själv varit med om nåt liknande?
Tag dig en funderare och sen kan ni anmäla hela kliniken till en go kurs i hur man gör om och gör rätt här:
Vi ses!
Karin Sjögren
Odont dr, leg tdl, affärskommunikatör, MI-tränare, medlem av MINT, konsult i social arbetsmiljö
karinsjogren@telia.com
www.karinsjogren.se
PS Jag kom aldrig till butik nummer 2.
Detta är en krönika och åsikterna som uttrycks är personliga.
