När jag glömde mina tänder hemma
Till slut kom dagen då jag gick in i nästa dimension, en plats där jag själv blev ganska suddig och sådant som att borsta mitt hår, klä på mig och borsta tänderna blev väldigt sekundärt, eller inte alls. I spegeln såg jag en rufsig och trött tjej som såg ut precis som vanligt men också helt ovanlig. En nybliven mor tittade tillbaka på mig och världen förväntade sig att jag skulle komma ihåg att det låg en tandborste i necessären!
Inte bara det, att min bebisfluffiga hjärna skulle tänka tanken att använda den. Jag reflekterade inte över det då, men det var en omöjlig uppgift när det enda som räknades var denna tredje lilla pusselbit som vi skapat. För mig var det väldigt likt det psykosartade tillstånd man befinner sig i som nykär.
Tandvårdsmässigt kom uppvaknandet några dagar senare när jag för första gången som nybliven mamma greppade tandborsten på allvar och fokuserade på mig själv. Spottade ut och bluuuuäääääh vad det var blodigt då! Det första jag tänkte var ”oj oj vad ska chefen säga nu!?”. Är barnafödande en giltig ursäkt för att missköta munhygienen? Vad svarar vi patienten på det… verklighetens eller tandvårdens svar? Själv försöker jag alltid väva ihop de två aspekterna, för annars tror jag det blir svårt att leva upp till vad man förväntas prestera.
Redan nu har jag en större förståelse för patienter med småbarn och trixandet fixandet för att hinna med sig själv. Och jag förstår dem som vill spy när de får höra att de kan ta fram en Plackers medan de har lite egentid, för det är ju så viktigt med egentid! Det är en sak hur vi tandvårdspersonal tycker det ska vara och en annan hur det faktiskt kan vara. Där måste vi möta patienten på halva vägen, annars blir det motstånd eller dragkamp om vem som har rätt.
Att leva livet och upptäcka alla olika vinklar och vrår i det ger mig de bästa förutsättningarna att ge bra vård till många olika människor. Min nya roll som mamma har öppnat dörrar till så många nya tankar, funderingar och känslor. På ett sätt är tillvaron här hemma med en liten bebis så stilla och lugn, men samtidigt intensiv, hisnande och brutal! Livet, med ett gott försök till att ha tänderna i framtanken.
Bästa Hälsningar
Johanna Ene
PS. Vill ni läsa om hur lillan kom till jorden så skrev jag om det här: http://www.tandskoterskan.net/tack-nal-forlossning-och-bb/ DS.
Detta är en krönika och åsikterna som uttrycks är personliga.
