När min tand lagas skriker jag
Senast jag låg i underläge och fick en tand lagad funderade jag över vad jag tyckte var mest obehagligt under behandlingen. Lika bra att göra research och förhoppningsvis kunna använda mina insikter till att själv göra ett bättre jobb med att lindra obehaget för andra.
Bedövningen är inte kul men jag prioriterar gladeligen det sticket framför de vidriga ilningarna genom tand, ben och hjärna. Hur man upplever känslan när borren går lös på en tand är precis som annan smärta subjektiv, och för mig skrikilar det rakt in i mina mörkaste tankebanor. Inte ett alternativ! Därför är det några jobbiga sekunder från det att tandläkaren fattar borren till att den sätts mot tanden. Jag spänner mig, försöker andas djupt, men kan inte låta bli att tänka ”nu gör det ont nu gör det ont nu gör det ont” tills jag upptäcker att det inte känns alls. Då är det helt ok, borra på du bara så ligger jag och tänker mig bort till ett dansgolv med dunkande basgångar och mår rätt fint. Vattnet och sugen stör mig sällan, såvida det inte blir sjögång och drunkningsvarning.
Det är mer obehagligt när flis sprätter iväg från tanduslingen och sätter sig långt bak i gommen. Jag återkommer ständigt till att likna mina behandlingar som patient med träslöjd. Det är flis som yr, hårda och farliga instrument och till sist det jag verkligen avskyr… metall- och pappersstripsen som agerar sandpapper mellan tänderna. Då är jag en träbit med äkta känslor som ligger fastklämd i hyvelbänken i väntan på en hemsk avhyvling med stora stygga raspen! Jag har extremt trångställda tänder med så gott som obefintliga mellanrum. När matrisbandet ska ner är det inte heller kul, men när det sista finliret ska ske approximalt brukar bedövningen smyga sig tillbaka från tandköttet och jag blir en väldigt känslig liten träbit. Det går inte att fint och vackert få ner något mellan mina bissingar. Det är sällan bara jag som ligger svettig, tandläkaren får verkligen kämpa och jag oroar mig för att mitt huvud ska lossna på kuppen. Jag avskyr denna final så himla mycket, men den måste till. Om resten av behandlingen är relativt behaglig så är det dock överkomligt. För att jag vet om problematiken och att det hela strax är över.
Det andra som jag upplever som jobbigt är att det är väldigt tröttande och obehagligt att gapa länge, då min käke också har en tendens att låsa sig. Nu vet min tandläkare om detta men annars känner jag mig som en rätt jobbig patient som inte kan hålla uppe munnen. Den har en förmåga att stänga sig, och det känns ungefär som om man är väldigt trött i benen efter en lång springtur och inte orkar gå längre. Jag har funderat på bitkloss men får lite panikkänslor. Det hjälper mig att informera tandläkaren och kunna stoppa när käken låser sig.
Mina egna trix för självhjälp när jag är hjälplös i behandlingsstolen är att nynna melodier och vifta med fötterna! Det distraherar mig när det gör ont. Nynnandet har en patient lärt mig och det är faktiskt himla bra. Vad tycker ni själva är värst under en behandling? Något vi alla borde begrunda dagligen.
Bästa Hälsningar
Johanna Ene, tandsköterska
www.tandskoterskan.net
Detta är en krönika och åsikterna som uttrycks är personliga.
