Nöjd i smyg
Jag går fort genom bygden och det bränner bakom ögonen. Jag går för fort, något jagar mig. En blick bakåt, där kommer ett hätskt och fördömande djur frustande. Det är Samhället och dess Förväntningar.
Att förlora både yrke och arbete är ett hårt slag idag. Många lever med förväntan om en viss standard, höga materiella värden och den självklara skidresan på sportlovet. Med mera. Även självklarheten i att slänga med sin yrkestitel som personlig presentation vid sociala sammankomster.
Jag, som alltid försöker kämpa för att vi ska våga säga det obekväma, sanna, rakt ut no matter what (!!!), har känt olustkrypet inuti när jag ska säga högt att jag både förlorat jobbet och yrket.
Vad är jag nu? VEM är jag nu?
Vi definierar oss så starkt med vår yrkesroll att det tenderar bli vem vi är. Men ett yrke är inte ristat i sten. Jag har glömt att jag gick in i tandsköterskeutbildningen med just den tanken; inte ristat i sten. Sedan befästes tandsköterskan i mig, för att det självklart är en stor del av livet och givetvis för att jag verkligen älskar tandsköterskans alla vedermödor.
Mitt abrupta avslut i den kliniska verksamheten, samt kort därpå en avslutad anställning på grund av pandemin och krisen vi befinner oss i, tvingade mig att stanna upp och reflektera. Jag tror att någon i universum såg att jag slog in på fel väg och slängde sig på nödbromsen.
STOOOOPP! TÄNK EFTER NU!
Vad är viktigt i livet? Att jag får presentera mig själv som tandsköterska? Jag är såklart fortfarande tandsköterska, men det definierar mig inte som person. Är det befogat att jag bryter ihop för att jag inte jämlikt bidrar med samma inkomst till familjen just nu, att vi inte kan spara till utbyggnad av huset så att barnen kan få egna rum en dag?
Under sommaren har jag landat. En process av tankearbete, ökad medvetenhet om vad jag mår bra av, samtal med min man och andra närstående och så mot acceptans.
Allt är vad det är. Just nu. Jag har det bra just idag.
Jag är tacksam för det här avbrottet. Det har gett mig tid till hälsa och välmående. Men mest av allt så har det bjudit mig massor av tid med mina små barn som jag aldrig hade fått annars. Nu leker de i solen utanför och när jag ställer mig i fönstret och ser på dem fylls jag av en galen kärlek som tar över mitt inre fullständigt. Jag vill vara med dem, här och nu.
Jag är tacksam över att inte vara ensam försörjare. Att livet just nu kanske skänker mig det mest värdefulla; tid. Och att jag har möjligheten att vara nöjd med lite av allt det där andra.
Men då knackar förväntningarna mig på axeln och frågar hur det var med det här med jämlikhet, vikten av att få arbeta och vara vuxen på ett jobb? I andras ögon speglas drivet av att ständigt vilja framåt, uppåt. De frågar hur det går med jobbsökandet och när jag talar om att jag fortfarande är hemma kommer beklagande ord och jag känner att jag inte borde känna att jag är nöjd nu.
Jag vill verkligen jobba, någonstans där det jag gör är givande och miljön gynnsam för blomstring. Innan dess vill jag ha lugna grötluncher med barnen, sniffa dem i nacken tills de blir irriterade och när en stökig och bråkig dag är till ända ändå få känna mig lycklig för att jag får vara med just dem.
En liten stund till.
Ta hand om tiden, den är nu!
Johanna
johanna.ene@tandskoterskan.net
P.S. Jag är intresserad av jobb inom tandvården kring Göteborg/Alingsås, t ex ansiktet utåt som receptionist, inom dentalprodukter, administrativt men gärna kreativt, på klinik med tjänst som inte innebär hantering av härdplaster. Tveka inte att höra av dig till mig!
Johanna Ene är tandsköterska och blev utsedd till Årets tandsköterska 2017. Johanna är just nu ”mellan två jobb”, Hon driver också den privata bloggen Tandsköterskan.net
Detta är en krönika och åsikterna som uttrycks är personliga.
