Reflektioner en söndagsmorgon i Coronatider

När jag vaknade den 10 maj 2020 föll snön stillsamt över Håkmark. Allt annat än jag förstått när jag såg på väderleksrapporten kvällen innan. Där formade de röda och blå fronterna nästan ett sinusformat evighetstecken av hot på rutan. Efter Rapport gick jag ut och förstärkte plasten över virket till sommarens byggprojekt med stadiga presenningar. Jag band ihop presenningarna och lade för säkerhets skull lastpallar uppe på virkeshögarna. Jag vet hur stormar kan gå fram. Nästa morgon föll snön stilla. Jag kände att det var något profetiskt över det hela.

Osökt kom tanken på filmen ”Välkommen Mr Chance” med Peter Sellers. Definitivt en av Sellers bästa roller. Den gamle trädgårdsmästaren vars husbonde dör och Mr Chance får lämna huset klädd i en av sin herres fina kostymer. Han tar med sig fjärrkontrollen till TV:n, klickar på TV:n i skyltfönstret på trottoaren där han går, tar ett steg baklänges ut i gatan för att se bättre. Blir påkörd och hamnar i en ny rik familj som kraftigt oroas över mannen som knappt kan tala. Hade han fått en hjärnskada när han blev påkörd? Med en sådan kostym måste han ha varit en betydande man. Affärsman? De börjar fråga honom om raset på börsen. Han svarar: Efter regn kommer solsken. Man satsar och man vinner. Kanske också ett tips för ett dialogseminarium i teamet, se min förra krönika.

Det är nu vi väljer hur Sverige skall se ut efter pandemin, skriver Sverker Sörlin i DN den 5 maj. En kris förvandlas alltid till en spegel som visar oss våra samhällen som de verkligen är. Det tog oss 30 år att göra oss av med beredskapen, men bara tre veckor av coronavåren 2020 för att inse att det var ett stort misstag. Han säger vidare att epidemihistorien inte är en berättelse om hur virus och pester våldgästar och slumpmässigt dödar och skonar. Epidemiernas historia visar vad som skedde innan pesten anlände och hur samhällena hade förberett sig illa. Var det verkligen så klokt att privatisera sjukvården, hemtjänsten, apoteken med flera? Riskkapitalister är duktiga på att minska kostnader men inte på att förbereda sig för det värsta eller ens att tänka på det allmänna bästa, som dyra lager av mediciner, skyddsutrustning, proviant och att bygga dyra intensivvårdsplatser.

Sörlin fortsätter; inget långsiktigt ansvar någonstans, inga beredskapslager av livsmedel, självförsörjningsmål är avskaffade, man vill inte ens ha något långsiktigt ansvar för arbetskraften, den får bemanningsföretag ta hand om. Ordet beredskap har inte funnits med sedan 1980-talet. Försvaret avrustades i och med Sovjetunionens upplösning, aldrig mera krig i vårt närområde.

Han refererar också till författaren Zadie Smith i New York som nyligen skrev i DN: ”New Yorks viruskarta blir mörkare längs exakt samma linjer som den skulle ha blivit om nyanserna lila inte speglat infektion och död, utan inkomstskillnader och skolranking”. De fattiga får alltid betala priset när ”The Winner takes it all”. Medelklassen i USA har inte fått någon standardhöjning sedan 1970-talet. Fattigdomen är utbredd. Det första Donald Trump gjorde när han kom till makten var att sänka skatten för de rika och ta bort Obamacare.

I min förra krönika talade jag om ett förhållningssätt som befrämjar hälsa och välbefinnande, även produktivitet. Egentligen handlar det om att ta till sig en optimistisk livssyn. En optimist lever 7 år längre än en pessimist, har roligare och mår bättre under tiden. Men en optimist behöver inte vara blåögd och tro allt gott om allt och alla. En optimist kan både se problemen och engagera sig för att lösa dem eller i alla fall försöka påverka dem.

Sverker Sörlin, och noterar han, även Angela Merkel och FN-chefen Antonio Guterres och många flera vill se krisen som ett möjlighetsfönster. Vad har vi lärt oss av denna kris? Kanske kan vi minska på prylarna, resa lite mindre, förverkliga EU:s Green deal som är Franz Timmermans hjärtesak. Kanske kan ”Avkastning” få en ny betydelse, inte en summa pengar, utan det som uppehåller liv och frihet. Han avslutar sin artikel med orden: ”Morgondagen är den dag som är historia när nästa kris kommer. Vi kan alla göra mycket bättre. Det borde inte vara svårt”.

Jag föreslår att vi också väljer ett möjlighetsorienterat förhållningssätt, det tjänar alla på. Men kanske skall vi upphöra med vårt narcissistiska svenska beteende: Vi är bäst i världen, vi har inget att lära någon annanstans, som min tandvårdschef Peter Ollinen sa i mitten på 1970-talet när jag vill åka på en parodontologkonferens utomlands. Kanske skall smittskyddsledningen åka till Taiwan för att lära? Landet med sina 22 miljoner invånare och bara 4 döda i coronaviruset har nu full fart på sin ekonomi.

Med vänlig hälsning

Tore Sahlin

 

PS. Vi fortsätter att planera för en tid efter Corona. Vi måste fortsätta lära över gränserna för att inte vi- och domtänkandet skall breda ut sig. För att ständigt påminna oss om att vi människor är bra lika överallt i världen och att vi har mer att tjäna på att samarbeta än att bygga murar. Och för att det är roligt, inte minst. Mindre ofta för miljöns skull, men med kvalitet. DS.

 

Tore Sahlin är specialisttandläkare och licensierad organisationskonsult. Sedan 1988 driver han Curomed Utbildning AB, Umeå.