Reserapport från Mongoliet, del 2

Innan jag fortsätter berätta om våra spännande upplevelser i Mongoliet vill jag pusha för vår kursresa till Darjeeling, Sikkim och Bhutan. Kursen handlar om behandlingar för kroniska smärttillstånd inom medicin och odontologi och resan går till unika och vackra områden i Himalayas närhet. Våra kursgivare tillhör de allra bästa i världen när det gäller att träna bort värk från muskler och leder. De utbildar läkare och fysioterapeuter över hela världen, främst i Europa och Nordamerika. Se mer på Curomed.se och anmäl dig snarast till en fantastisk resa!

Nu tillbaka till min reseberättelse från Mongoliet och resans absoluta höjdpunkt – The Golden Eagle Festival i Ölgi.

Den berömda örnjägerskans Dameli Shokans föräldrar och syster (systrarna är lika som bär). Själv studerar Dameli idag på Stanford University i USA.

Tillbaka i Ulan Bator från den intressanta vistelsen i Hustai National Park flög vi vidare till staden Hovd i västra Mongoliet, inte långt från gränsen till Kazakstan och Altaiprovinsen i Sibirien. I detta område bor cirka 400 örnjägare som är kazaker, sedan lång tid invandrade till Mongoliet. 100 av dem var nu anmälda till The Golden Eagle Festival i Ölgi som vi nu var på väg till. Karin och jag visste lite vad som skulle komma, då vi sett filmen The Eagle Huntress om flickan som jagar med örnar, Dameli Shokan. Det har skrivits mycket om henne i västerländsk press (se t ex DN, Flickan som jagar med örnar). Vi kom senare att träffa hennes familj och fick höra att Dameli nu studerar på Stanford i Kalifornien.

Under bilresan genom det fantastiska landskapet från Hovd till Ölgi steg spänningen hos alla deltagare. Nästa dag skulle örnfestivalen börja. Tidigt på morgonen tog vi så våra ryska jeepar ut ur Ölgi där asfalten avlöstes av hjulspår på stäppen. Den lågt stående solen försökte skingra morgondimmorna, bilarna rörde upp stora dammoln och från alla håll kom örnjägare på sina små, tuffa mongoliska hästar med sina örnar på högerarmen. Vissa av örnjägarna hade ridit 150 km för att ta sig hit.

Efter en lite långrandig invigning kom den första tävlingen igång. Helt fantastiskt, örnen var uppe på ett relativt högt berg med en medhjälpare och utan kikare kunde man bara ana dem däruppe. Den tävlande satt på sin häst och ropade på örnen. Det var fullt med folk runtomkring och andra tävlande försökte ibland stöka till det genom att också kalla på örnen. Vi såg örnen sväva högt i skyn som en lite prick och plötsligt började den dyka ner mot ägaren. Den sju kilo tunga örnhonan (man använder bara honor eftersom de är bättre jägare) med ett vingspann på nära 1½ meter kommer i full fart mot ryttaren på sin häst som också den i många fall rör sig i trav eller galopp. Den slår sig ner på örnjägarens högerarm som är täckt med en skyddshandske. Armen fjädrar efter och örnen flaxar till för att sedan få belöningen i form av en tugga rått köttben.

Ibland blev örnarna distraherade och kunde flyga någon helt annanstans, eller, som Karin såg, landa på en röd fotboll som några pojkar lekte med. En gång såg vi till och med örnar som började slåss i luften. Hela första dagen gick åt för denna tävling och runt omkring den avspärrade arenan red örnjägare omkring och visade upp sina örnar, barn red eller gick omkring med en pilgrimsfalk på armen. Vid ett tillfälle stod jag och fotograferade vad som hände på arenan när två barn i tioårsåldern ställde sig precis bredvid mig med sin falk som helt lugnt tittade på vad jag gjorde på 30 centimeters avstånd. Alla var ytterst vänliga och tillmötesgående. Batana, vår guide kom med den berömda örnjägerskans föräldrar och syster så att vi blev fotade tillsammans.

Andra dagen gällde det jakt på rörligt mål, i detta fall på ett rävskinn som man drog efter hästen. Också det mycket spännande. Örnen skickades iväg från samma bergstopp och den tävlande red i trav eller galopp med skinnet efter sig i ett rep. Örnen kom i full fart och samtidigt som den bromsade upp genom att spärra ut vingarna satte den sina väldiga klor i bytet. Örnens vanligaste föda är murmeldjur, harar, rävar och liknande. Den kan dock slå ett får och skulle kunna vara farlig för en människa, särskilt ett barn, men alla tama örnar vi såg var oerhört lugna och verkade njuta av beröring från sina ägare.

Man fångar en vild örnunge genom att ta den från boet vid 3 månaders ålder. Den blir nästan genast tam när den får kött många gånger per dag av sin ägare och vi såg många bevis på den kärlek som ägaren visade sin örn och de behandlas mycket bra. En örn kan bli cirka 30 år gammal och man har den i 7 år, sedan släpper man den fri. Idag har man satt gps-band på örnar vid frisläppandet och ser att de klarar sig bra i det vilda. Man har en särskild ceremoni vid frisläppandet som sker på en bergstopp varvid man också slaktar ett får som örnen får. Den lever då på detta ett par veckor och sedan verkar den vara mogen själv jaga ihop sin mat.

Efter festivaldagarna hälsade vi på en känd örnjägarfamilj långt ute på stäppen innan vi anträdde färden över Altaibergen till Altaiprovinsen i Sibirien och den vackra skytiska isprinsessan som legat i permafrosten i nära 3.500 år alldeles i närheten av en av världens tio vackraste vägar. Mer om det i nästa krönika.

Med vänlig hälsning

Tore Sahlin

 

Kom med på någon av våra kursresor 2020:

1. Kursresa till Sikkim och Bhutan, 20 mars – 6 april 2020. Anmälan före 15 december.
2. Kurs och studieresa till Rumänien, 7 -16 september 2020. Anmälan före 15 mars.
3. Nyårsresa till Tahiti och världens vackraste öar, 28 december 2020 – 10 januari 2021. Anmälan före 30 april.

Tore Sahlin är specialisttandläkare och licensierad organisationskonsult. Sedan 1988 driver han Curomed Utbildning AB, Umeå.