Swedental – är jag omodern?
Många är vi idag som hukar bakom en skärm och knattrar fram våra tankar och viljor. För mig är det ganska lätt, jag menar att jag varken har svårt för att skriva eller tycka. När den mesta tiden går åt till ensamt funderande och åsiktsuttryckande bakom datorns trygga mur kan man fundera över om det är allt man har kapacitet till. Huruvida man faktiskt fungerar ”live” mitt emot de som tidigare bara figurerat som text i en inkorg.
Det jag kände på Swedental var en jädra massa inspiration och pepp inför att dels få stå i Studentloungen och prata och dessutom få träffa ett gäng sköna människor som nu blev allt annat än bokstäver framför näsan! I relationen till andra lär man sig om sig själv. Det är extremt givande och jag har återkommit till min kära datorburk full av nya tankar och några glödande korn. Inget slår ”live”! All min behållning av Swedental låg i människorna jag mötte och pratade med.
Jag hade tänkt spankulera omkring bland montrar och inspektera produkter med mera men det blev inte riktigt så. Två vändor genom mässområdet blev det men knappt någon monter väckte min nyfikenhet. Jag som tänkt samla på mig prover och peta på nya instrument kom hem med en enda tandborste och ett inlägg som ska suga upp saliv. Senast jag besökte mässan var under utbildningen och då hade jag en hel kasse fylld av varuprover! Men den där känslan av att inte vara särskilt sugen, att inte känna lockelse, förföljde mig bland för vita monterväggar och återanvänd luft. Just då visste jag inte vad det var, men när jag stod och pratade med en annan besökare kom vi fram till att vi faktiskt inte kände att utställarna var särskilt intresserade av att locka in oss. De ställen jag var specialintresserad av fick jag tränga mig fram till och verkligen se till att ta för mig, ingen noterade mitt intresse. Ni vet väl att det ofta är tandsköterskan som sköter beställningar och kan ha en hel del att säga till om där. Synd att missa oss. Ni kanske tycker att jag gnäller, men så här upplevde jag inte alls mässan sist jag besökte den. Det var 2011 och mitt minne säger färg, engagemang, generöst med varuprover, intresserade utställare som gärna pratade med oss trots att vi ”bara var tandsköterskestudenter”.
Det är en liten utgift att kosta på mig lite pratlusta när jag kommer och är sugen på ert företag och det ni säljer. Men med den dassiga luften i mässhallen kan jag förstå att färgen rinner ur en. Det hela blir som en påse grått smågodis. Ibland får jag för mig att det bara är jag som gillar färgglatt och att jag missat någon slags kod i tiden jag lever i. Det är bara att gå en vända på stan och räkna svarta vinterjackor i detta mörka land så borde jag förstå. Men jag är väl en som stretar emot. Det tänker jag fortsätta bejaka.
Bästa Hälsningar
Johanna Ene, tandsköterska
Detta är en krönika och åsikterna som uttrycks är personliga.
