Tårtbiten du aldrig får
En dag då man vaknar, tar sig genom morgonens rutiner utan att reflektera över något särskilt. Iväg till arbetsplatsen, trött men vid gott mod. Ännu en dag. Ännu en utmaning god nog att motiveras för. Ännu en dag bland människor att dela motgångar och framgångar med.
En dag då man vaknar, tar sig genom morgonens rutiner med en knut som tycks växa inuti. Iväg till arbetsplatsen, trött av att bära gårdagens ok ännu en dag. Ännu en dag. Ännu en utmaning för mastig för att mäktas med. Ännu en dag bland människor som inte tycks vilja dela den gemensamma arbetsdagen.
Hur är din morgon när du går till jobbet?
När funderade du över hur din kollegas morgon känns?
När frågade du?
Arbetsplats. Cirka fem dagar i veckan, många fler timmar än du ser din familj. Så mycket tid på en plats. Du måste vara där, för familjen som du inte ser lika ofta som dina kollegor. Redan här räknar vi ut att det måste vara livsviktigt att vi mår bra ihop på arbetet. Nödvändigt! Redan här kräver jag att vissa av er säger emot mig, för alla strävar inte efter en skön arbetsmiljö för varandra. Men vad strävar ni då efter?
På stormöten pratar chefer om att öppna armarna för alla patienter. Det är viktigt att alla känner sig välkomna och får den bästa vårdkvaliteten. För kvalitet är vi bra på, det finns papper på det! Men hur många gånger ställer sig chefen upp, ser er i ögonen och frågar hur NI mår? Hur har ni det ute på klinikerna tillsammans? Mår ni bra? Känns det värdefullt att komma till jobbet på morgonen? Sedan säger chefen; ”För det ska ni veta kära kollegor, mår inte ni bra så kommer ni inte få patienterna att må bra”. Men säger chefen det?
Ni jobbar säkert med sådant här redan, jag vet att de flesta får fylla i en enkät om arbetsmiljö varje år. Enkäter är bra, de kan man lägga i en fin hög så att chefen kan känna att han eller hon gjort sitt jobb. Fint och bra.
Det dumma med enkäter är att de aldrig får kollegor att börja hälsa på varandra i korridoren. De gör inte så att alla inkluderas, när någon länge exkluderats. Enkäter går aldrig och knackar på hos den som alltid blir lämnad sist kvar och säger att nu går vi hem. Ihop. De suddar inte ut fula ord som sägs bakom ryggen. Världens största hög med enkätsvar gör inte så att du känner dig mindre ensam när du som vanligt är sist till fikat och ingen har sparat en tårtbit till dig.
Jag hör så mycket som gör mig så ledsen. Ska vi inte ta hand om varandra?
Varma hälsningar till alla där ute
Johanna Ene, tandsköterska
www.tandskoterskan.net
Johanna Ene är tandsköterska och arbetar på en privatklinik i Göteborg.
Hon driver också en privat blogg Tandsköterskan.net
Detta är en krönika och åsikterna som uttrycks är personliga.
