Undersköterskan som sa upp sig
Undersökningen kom av sig för läkaren hade gått hem.
Att vara en fender i en trång hamn full med egensinniga små och stora båtar som guppar på nyckfulla vågor. Så var det. Att vara undersköterska på ett av Sveriges stoltaste sjukhus i västra götalandsregionen. En fender är gummibojen som hänger mellan båtarna, den som tar smällen.
Vi är på samma middag. Härlig stämning. Till höger om mig har jag en strålande, färgstark och rolig kvinna, Marie. Fräsch, närvarande och full av positiv energi. Vi pratar om ditt och datt och så kommer vi in på jobb. Marie har arbetat 18 år som undersköterska – sen hon själv var 18 – ja, nu är hon 36. Hon är full av liv, hennes stora guldringar i öronen dinglar när hon pratar. Jag älskade jobbet. Jag älskade patienterna. Särskilt åren på palliativa avdelningen. Patienterna älskade mig tillbaka. Och de anhöriga. Blänket i blicken berättar om sorgen över de många hon fått följa i döden. Att sitta intill en ensam person som lämnar livet och går in i döden är stort, säger Marie. Det är inte många av oss som fått den livskunskapen.
– Men, om det var så bra på jobbet – varför slutade du? Jag vill veta. Något har tagit henne från sin livsuppgift. Något har fått henne att fatta ett stort avgörande beslut. Något har tagit henne från patienterna som ligger där och dör utan henne nu.
Hon är tyst en stund. Det finns ett svar, hon har bara inte tänkt på det förrän hon fick frågan. Så svarar hon – hierarkierna. Ja, så är det. Hierarkierna i sjukvården. Att alltid få veta att man är längst ned. Sjuksköterskan som var chef petade på mig varje dag med sina vassa kommentarer. Läkarna såg rakt igenom mig. Jag satte patienten i första rummet – de andra satte sig själva. Jag minns när sjuksköterskan berättade detaljerat om sin semester till sydeuropa. Samma platser som jag varit på varje år i decennier. Hon berättade om sin första resa dit och när jag ville prata fanns det inte tid. Mina erfarenheter var värdelösa.
Marie berättar om den rädda cancerpatienten som suttit avklädd för undersökning och om läkaren som inte kom. En filt om axlarna – han kommer snart. En timma senare är patienten trött, läkaren fortfarande borta – han har gått hem. Marie känner stressen och ansvaret växa. Tillslut, för patientens skull söker hon upp en annan läkare som sitter och fikar – snälla kan du titta? Irritationen och föraktet är stor. Som när biskopen i Ingmar Bergmans film Fanny&Alexander blir störd i sitt arbete.
Att alltid vara längst ned. Lägsta lönen, sämsta arbetstiderna och dessutom bli behandlad som något oönskat av sina medarbetare tar på krafterna. Tillslut går det inte längre. Det tar stopp. Självbevarelsedriften sätter stopp. Ett definitivt stopp.
Marie säger upp sig. Hon läser vidare.
Sjukvården förlorar en resurs. Ett av Sveriges stoltaste sjukhus förlorar en engagerad, strålande person med äkta intresse för sina patienter. Vad fick hon för reaktion på sin uppsägning? Ingen. Kompakt tystnad. Vakuum. Någon annan har antagligen hennes plats nu. Någon annan får ta smällarna. Sina erfarenheter efter ett halvt liv i vården tar hon själv med sig. Någon annan vem-som-helst får ta hennes smällar.
Jag skriver detta för att jag blir berörd på djupet. Hur kan sjukvården vara så ovarsam med sina medarbetare? En bransch som arbetar med människor, människor i nöd – sjuka patienter som dör – hur kan man vara så kall? Har hierarkin blivit viktigare än människan vi ska hjälpa med vår kompetens och erfarenhet? Vad händer?
Det är väl känt att faktorer som låg autonomi (självbestämmande), avsaknad av kontroll och inflytande, otillfredsställande samarbete, dålig kommunikation och ett byråkratiskt styre hindrar den utsatta individen från att uppleva arbetstillfredsställelse och från att stanna kvar på arbetsplatsen. Första lektionen i management. Common sense, som man säger. Varför sker det? Nu? Igen?
Jag har inget svar. Bara en brännande känsla bakom bröstbenet. Jag vill säga – vakna! Vakna innan fler lämnar. Tag vara på varandra. Låt tusen blommor blomma. Värdet i en erfaren undersköterska som kompletterar en kanske helt färsk läkare – eller tvärtom – det är vackert. Låt oss lära av varandra och hålla varandra högt tillsammans. Låt oss respektera varandra nu och alltid. Låt oss samlas runt den som är orsak till vårt yrke – patienten, medmänniskan som lider.
Och – varför inte – stanna upp en dag och samlas i er arbetsgrupp – klicka på knappen nedan så kommer ni till en länk som handlar om kommunikation i vård och tandvård – vad gör vi på vår arbetsplats som kan bli bättre? Som kan skapa trygghet för medarbetare och patienter? De kliniker som fungerar väl gör inte det av en slump. De jobbar på det. Varje dag, varje timma, varje minut. Vad gör de? Kom får du veta.
Karin Sjögren
Odont dr, leg tdl, affärskommunikatör, MI-tränare – medlem i MINT (Motivational Interviewing Network of Trainers)
www.karinsjogren.se
Marie heter såklart nåt annat i verkligheten.
Detta är en krönika och åsikterna som uttrycks är personliga.