Vi är också patienter
Vips ligger jag själv i behandlingsstolen och är inte alls mitt vanliga lugna jag. Att själv känna på underläget i stolen ibland tror jag är jättebra.
Som tandsköterska lever jag ibland i villfarelsen att jag är oåtkomlig för ont som tandvärk och tandtroll. Med min kunskap borde jag hålla munhålans fort ointagligt! Men även vi tandvårdssoldater är mänskliga och det har jag brutalt fått vakna upp till ett par gånger. Två rejält besvärliga visdomständer har ställt till det och tvingat mig att buga djupt och inta patientrollen. Smärtsamt lärorikt!
I helgen fann jag mig med precis samma symptom som när jag fick rejäl inflammation i en visdomstand. På exakt samma ställe! Inte var det lite heller, smärtan blixtrade ner i käken. Istället för att inta yrkesroll och fundera sansat över situationen skuttade jag in i den ångestfyllda patientrollen och tänkte saker som ”Det är något kvar långt ner, nu måste de skära upp mig!” och ”Jag har fantomsmärtor! Nu får jag leva med detta!”. Först på söndagskväll, när smärtan lagt sig, kunde jag börja tänka i vidare banor.
Ner i behandlingsstolen åker jag, mungiporna är längre ner än en ledsen hunds och jag håller i mig ordentligt i armstöden. (Man kan ju åka baklänges ur stolen när tandläkaren fäller ner den!) Då mina katastrofscenarion eliminerats från listan undersöker tandläkaren käke och bett. Han lutar sig tillbaka och utbrister ”Herregud människa, du biter ju som en kratta!”, varpå vi båda brister ut i totalt gapskratt! Jag påpekar att jag omöjligt kunde veta det, vi fick aldrig lära oss om krattbett i utbildningen. Så nu är det kört, krattbett kräver bettskena. Visst har jag hört det förr, men den där villfarelsen om superkraft tog över och gjorde mig till en himla jobbig patient som vägrade bli ett sluddrande troll nattetid.
Alltid säger jag till patienterna att det är så bra med bettskena, de allra flesta blir så hjälpta, snart är den din bästa vän… Nu är det dags att samtala med mig själv.
Jag tror man kan ha hur mycket erfarenhet och kunskap som helst, men när det kommer till en själv som patient är man ändå bara barnet. Det är en viktig insikt att bära med sig i arbetet.
Ha en underbar jul och ta hand om varandra så att ingen sitter ensam i mörker!
Hälsningar Johanna Ene
Detta är en krönika och åsikterna som uttrycks är personliga.