Jag var den sämsta kollegan

Det finns ett år i mitt arbetsliv som jag bär med mig i livet som en deformerad skatt. Värdefull bara då jag ser på den ur rätt synvinkel.

Även då det är just ett år jag minns tydligt, så var det kanske fler. Det kan nog andra svara bättre på. Det här året var jag förmodligen den sämsta kollegan vi kan tänka oss. Missnöjd, ständigt negativ och framför allt bitter. Många som känner mig idag tror kanske att jag överdriver, men jag kan lova att jag var den kollegan man nog gärna slapp att ha ett pass med. Den informationen nådde mig först på omvägar.

Detta var innan tandvården, när jag säsongsarbetade på en nöjespark. Av några väldigt nära kollegor fick jag sanningen till mig öga mot öga i slutet av arbetsåret. Det var hårt då, men jag kan inte nog understryka min tacksamhet över det idag.

Jag avskydde mitt jobb. Jag vantrivdes med mitt liv, och antagligen var det hela min livssituation som förbittrade mig. I backspegeln är det så klart lättare att se var problemen och orsakerna låg, men just då fanns bara en grå tillvaro av allt som var fel. Oftast gjorde alla andra fel, och det gjorde mig förbannad.

På jobbet följde jag regelboken slaviskt, och straffade dem som gjorde överträdelser hårt, och ofta orättvist. Jag minns en sådan situation tydligt; en ung gäst smet förbi biljettspärren medan jag var upptagen med att köra åkattraktionen. Jag såg honom i ögonvrån och så snart åkturen var över gick jag ut och ifrågasatte hans handling samtidigt som jag avvisade honom från attraktionen. Han hade stått i kö ca 45 minuter för att få uppleva tre minuters hisnande magpirr, och den upplevelsen tog jag bryskt ifrån honom för att statuera exempel och få utlopp för min ständigt pyrande ilska.

Jag minns känslan av skam när jag insåg på vilket sätt jag utnyttjat min befogenhet och vilken proportion det tagit. Men den känslan tryckte jag snabbt långt ner. Ni vet vad som händer med känslor vi trycker ner, de poppar upp! Än idag kommer den här händelsen till mig ganska ofta och jag skäms så över hur jag agerade. Det var så fruktansvärt onödigt.

När säsongen var till ända och det sedan var dags att tala om ifall jag ville komma tillbaka nästa år, fick jag ta mig en rejäl tankeställare. Jag hade då insett att det var ohållbart att gå tillbaka så som det varit, både för mig och för mina kollegor. Ingen tyckte det var roligt att jobba med mig, det hade jag förstått och det var en tuff insikt.

Jag hade två val; förändra min inställning eller byta jobb.

Inom mig visste jag att jag egentligen tyckte om arbetet, och att det var ett helt okej jobb. Det var inte jobbet det var fel på, utan min attityd. Jag såg det då och jag ser det nu. Nu minns jag inte exakt hur min strategi för att förändra var, men jag minns min beslutsamhet och insikten i att det inte fanns något annat alternativ. Jag var tvungen att hitta ett sätt att skapa en positiv inställning för att må bra och vara en bra kollega. För det ville jag.

Att inse att ens kollegor inte trivs med en är ofantligt hårt och jag är ytterst tacksam att jag fick en fingervisning i rätt riktning.

Jag tror det var redan under första veckan nästkommande säsong som en av mina gamla kollegor kommenterade ”Det är som att jobba med en helt ny Johanna!”. Och så log han glatt och hela mitt inre log som solen, vars varma strålar spred sig genom min kropp. Åh, DEN känslan glömmer jag heller aldrig, ska ni veta!

Knappt någonsin förr har jag berättat om den här erfarenheten. Det finns en skam både i att inte kunna hantera sin livssituation och att inte vara omtyckt. Men idag tror jag att det hela har hjälpt mig att försöka välja min inställning. Givetvis finns det stunder då man får lov att vara arg och förbittrad, men det farliga är när det biter sig fast i en utan att man märker det.

Ibland har jag fått frågan hur jag alltid kan verka så pigg och glad, med ett leende på läpparna? Jag tror det är just för att jag upplevt motsatsen och hur både jag själv och andra reagerade på den attityd jag bar. En av de läxor livet lärt mig som jag idag uppskattar mycket. Tack lilla livet, och tack till de som faktiskt sa någonting till mig då det begav sig. Ni gjorde skillnad.

Önskar er en dag med fokus på de små, fina detaljerna i livet. De finns ju där.
/Johanna

Johanna Ene är tandsköterska och blev utsedd till Årets tandsköterska 2017. Hon driver också den privata bloggen Tandsköterskan.net

Senaste inläggen