En vacker dag kommer jag få be min dotter om ursäkt för min orala fixering. Förlåt min finaste flicka för att jag glömmer att du grinar när en vit liten vass tand som bäst håller på att erövra sin plats. Det är knäppt så spännande och fascinerande det är att få studera en första tands eruption. Först anade jag bara att det var på gång när floden av saliv aldrig sinade, sedan kände jag något med fingret och till slut syntes en vit liten pärla!

Om jag känner sådan vördnad och vilja att vårda denna lilla bissing, hur ska det då bli när resten av tänderna kikat fram? Mitt stackars barn kommer få spendera långa stunder framför spegeln i sällskap av tandborste och galen tandsköterskemor! Nej skämt åsido, visst är det viktigt med tandvård men är man själv för fixerad kan det lätt slå tillbaka och få motsatt effekt. Det är bara att tänka tillbaka på sin egen barndom. Måsten och krav ville man göra slarvsylta av. Just nu leker vi bara med tandborsten och jag vill försöka bibehålla den positiva stunden tillsammans så länge det bara går.

Den allra viktigaste tandvården är den vi utför själva i hemmet, och där är jag som förälder helt ansvarig för mitt barns munhygien. Vi föräldrar bör ta på oss det på fullaste allvar och inte tro att det är tandvårdsklinikens jobb. Tandvårdsteamet är stöttepelaren och ledstjärnan, där vi plockar råd och hjälp på vägen. Sedan är det vår egen uppgift att förvalta de kunskaper vi får. För våra barns skull. Många verkar tycka och tro att våra barns tänder är tandvårdspersonalens ansvar, och blir rosenröda av ilska när Karius och Baktus fått fritt spelrum (eller egentligen rosenröda av skam över sin egen otillräcklighet?). Det svämmar över av information, så hur kan man missa vad som gäller? Eller är det just det, att vi drunknar i informationsflödet och inte lyckas gripa tag i rätt rep där i floden?

Visst är jag utbildad tandsköterska, men jag är ingen allvetare och jag kommer alltid ha något att lära av mina kollegor. Därför ska jag alltid lyssna till mitt barns tandvårdsteam och pussla ihop det med bra matvanor, busig tandborstning och trassel med tandtråd! En god grund ger vi förhoppningsvis i hemmet, och även om jag ”borde” veta ska jag aldrig vara rädd att fråga och be om hjälp från andra experter. Det är jag skyldig mitt barn.

Bästa Hälsningar

Johanna Ene, tandsköterska
www.tandskoterskan.net

P.S. Tänk att en så otroligt liten tand kan göra så hemskt hemskt ont! Även små söta lejongap biter hårt om fingrar och annat ömtåligt. D.S.

Johanna Ene är tandsköterska och arbetar på en privatklinik i Göteborg. Hon driver också en privat blogg Tandsköterskan.net