Nytt år, nya saker att inte våga

För ett par år sedan lovade jag mig själv att börja säga ja till allt jag egentligen inte vågade, allt som kändes obekvämt och läskigt men som kunde berika livet. Ja till ”Life – The Expansion Edition”! Det låter väl konstigt, varför skulle man inte göra det? Vem tusan vill leva livet halvt?

Så vill vi tänka och tro medan många av oss går runt och halverar kakan. I brist på… Insikt? Mod? Inte vet jag, för min del handlade det om att jag blev trött och arg. Arg på att jag dittills i livet satt alla andra före mig, trött på att jag låtit oro och osäkerhet bestämma väg. Missförstå mig rätt, jag ser gärna till andras väl och goda framgång för det ger mig otroligt mycket, men när man finner sig själv som en sleten heltäckningsmatta i ett engelskt B&B där människor utnyttjar ens mjuka yta i det oändliga, då bör ens självbevarelsedrift kicka in med ett välriktat vansinne!

Så gjorde den. Jag har så mycket att tacka den där ilskan för. Ja, antagligen för allt det jag håller i min hand idag.

Det är märkligt hur ens hjärna kan vara så hårt inkörd på vissa spår. Jag fick aktivt bestämma mig för att börja säga ja utan att tänka så mycket. Ibland är ens överaktiva hjärna inte alls en vän. Så när de ringde från Sveriges Radio P1 och ville ha med mig i ett program om skitsnack på jobbet var det ett självklart ja. Jag tillät mig inte att tänka efter och se nervositetens lilla mus i ögonen. Det var direktsändning och jag var med över telefon. Innan de kopplade in mig i programmet fick jag sitta och lyssna med. Herregud så nervös jag var! De andra gästerna lät så professionella och världsvana, vad bidrog jag med? Den där elaka tvekan över sig själv. Tack vare att jag medverkade fick jag go bekräftelse och responsen att jag bidragit med något jättefint!

På tåget in till Göteborg, för att stå livs levande och tala inför folk på Swedental, var jag så nervös att illamåendet nästan tvingade mig av före ändhållplatsen. När Tandsköterskeförbundet ringde upp under sommaren och undrade om jag ville stå i Studentloungen var jag endast sol och strålar av att de tänkt på mig, och svaret var självklart så snart jag tänkt igenom det praktiska. Nervositet och tvekande tankar kom först dagarna innan. Jag kan bara konstatera att känslan efteråt, när jag gjort det där nya, är oslagbar! Då är det skit samma om det gick bra eller dåligt, jag gjorde det och fick världens kick tillsammans med ett sug efter mer.

Summan av kardemumman är att jag hoppas på att få fler saker i min väg som jag inte vågar. Jag älskar känslan av att utmana mig själv och bestiga små berg bara för min egen skull.

 

Gott Nytt År!
Johanna Ene, tandsköterska
www.tandskoterskan.net

Senaste inläggen