”Tandsköterskor är lyckligare än de betydligt mer välavlönade tandläkarna.”

Det påstår ett brittiskt rekryteringsföretag som gjort en undersökning om sambandet mellan lön och lycka. Att högre lön gör en mer nöjd stämmer oftast men där fanns några ”lyckliga undantag” och tandsköterska var alltså ett av dem.

Först vill jag säga att jag gärna velat veta hur denna undersökning gått till, och vilka frågor som ställts. Undersökningar hit och dit med företag och syften bakom, det är aldrig svårt att få fram den graf man önskar sig. Men strunt samma, jag vill ändå fundera på det här påståendet.

Klart jag är lyckligare än tandläkaren! Jag slipper ta itu med klinikens ekonomi, den största delen av pappersarbetet är tandläkarens och jag behöver inte ta med mig jobbet hem. Det slutgiltiga tunga ansvaret för patienterna, som följer efter som en skugga i tio år, är tandläkarens allena. Utan en legitimation kan inte storebror ta mig i örat, men tandläkaren kan förlora både jobb och yrke för resten av livet om legitimationen ryker. Det bästa av allt är att jag sitter på ”den goda sidan” av behandlingsstolen, det är inte jag som sätter borren i patienten och åsamkar smärta och obehag. Jag är alltid ”Good cop” och den trevliga i sammanhanget. Medan tandläkaren avgrundssuckar över datorn och allt journalskrivande småpratar jag glatt med patienten i receptionen. Det där om att det ofta är vi tandsköterskor som får ta allt skäll i väntrummet och missnöjet med priset efteråt har jag just nu lyckats förtränga, tänk vad man kan övertyga sig själv medan man skriver en text!

Visst är pengar inte allt, långt långt ifrån. Men JA, de gör livet lättare, och skapar möjligheter. Jag kan inte påstå att jag var lycklig då jag levde på ekonomiskt minimum och fick fundera över varje krona. Oftast fick jag välja bort att följa med på trevliga saker, vilket resulterade i mindre socialt umgänge. Ständig oro över månadens räkningar bryter sakta ner även den muntraste madame.

Som tandsköterskestudent fick jag höra att jag inte skulle klara mig på lönen utan en partner som bidrog ekonomiskt. Jag såg mig omkring på praktikplatsen och insåg att i princip alla sköterskor hade en arbetande man. Jag vet hur det känns att vara ekonomiskt beroende av någon annan, det tär på självkänslan och bryter ner ens känsla av frihet och egen vilja. Är man ändå lycklig för att man har ett kul och stimulerande jobb? Hur mycket lycka behövs för att väga upp en dålig lön?

Oavsett hur det förhåller sig så vet jag en sak, jag vill inte bli tandläkare. Men jag vill ändå ha en skälig lön, hur lycklig jag än må vara.

 

Här hittar du artikeln jag läste:
http://www.duochjobbet.se/nyhet/tillhor-du-ett-lyckligt-undantag/

Här är studien:
http://www.michaelpage.co.uk/minisite/salary-vs-happiness/

 

Bästa Hälsningar Johanna Ene

 

Senaste inläggen